Det är verkligen laddat inom miljö- och skogspolitiken. Stora tunga äganderättsliga frågor avlöser varandra och är ständigt på tapeten. Tyvärr är det enskilda skogsägare som hamnar i kläm och tvingas driva frågor i domstol när myndigheter, allt oftare, utmanar egendomsskyddet med diverse förbud och beslut. Ett exempel är myndigheternas märkliga agerande i den fjällnära skogen som jag nyligen uppmärksammade i debattartikeln ”Myndigheterna måste följa lagen”.

En annan stor fråga där markägare tvingas till domstolsprocesser är i artskyddsfrågan. Mark- och miljödomstolen kom i fredags med sitt utslag i det kanske mest uppmärksammade fallet, som handlar om att Skogsstyrelsen förbjudit ett antal avverkningar i Hälsingland på grund av att lavskrikan vistas i skogarna och där skogsägarna inte erbjuds någon ersättning.

För skogsägarna och samhället var det en välkommen och mycket positiv dom. Mark- och miljödomstolen undanröjer Skogsstyrelsens beslut. Domstolen hänvisar bland annat till Mark- och miljööverdomstolens utslag i det s.k. ”Bombmurklemålet”. Där framhålls att en proportionalitetsavvägning måste göras. Vidare konstaterar domstolen att Skogsstyrelsen har agerat utanför sitt bemyndigande och indirekt tagit ställning till att dispensplikt föreligger. Men eftersom Skogsstyrelsen inte är prövningsmyndighet och saknar tillsynsansvar för artskyddet anser domstolen att Skogsstyrelsen inte gjort eller kunnat göra nödvändiga avvägningar, varken om proportionalitet eller huruvida pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

Skogsstyrelsen skriver i sitt pressmeddelande att domen inte ger den vägledning som myndigheten hoppats på när det gäller lavskrikans bevarandestatus och uttrycker en besvikelse för att myndighetens beslut nu upphävs på formella grunder. Det är möjligt att domen inte ger den vägledning som Skogsstyrelsen hade hoppats på, men visst ger domen en principiellt viktig vägledning. Jag tycker det finns anledning till eftertanke hos myndigheten.

Domstolen är tydlig med att den enskildes äganderätt och rätten att förfoga sin egendom ska respekteras. Inskränkningar får göras, men enbart då det är motiverat och efter en avvägning mot ett allmänintresse som bedöms viktigare än egendomsskyddet. Vidare hänvisar domstolen till ”Bombmurklemålet”, där mark- och miljööverdomstolen framhåller att om pågående markanvändning avsevärt försvåras i tillämpningen av de nationella fridlysningsbestämmelserna så bör åtgärden, inom ramen för ett dispensförfarande, bedömas som tillåten och dispens ges. En dispens ska utformas på ett sådant sätt att rådigheten inte inskränks i betydande grad. I annat fall får myndigheten använda sig av områdesskydd eller annat sätt som ger markägaren möjlighet att få ersättning.

Domarna om lavskrikan ger på så sätt en principiellt viktig vägledning som myndigheterna behöver beakta oavsett om det handlar om bevarandestatusen för en fågelart eller när avverkningstillstånd i den fjällnära skogen ska handläggas. Min känsla är att det finns ett behov bland svenska myndigheter att investera i kompetenshöjande åtgärder hos personalen om äganderättsliga frågor, som t.ex. vad det grundlagsskyddade egendomsskyddet verkligen innebär. Det är en förutsättning för att myndigheterna ska kunna göra nödvändiga avvägningar mellan olika intressen på ett rättssäkert sätt.

Även om domstolen undanröjer Skogsstyrelsens beslut kan det dröja innan markägarna får avverka sin skog eller få ersättning. Det beror på hur länsstyrelsen nu agerar. Sannolikt kommer domarna även att överklagas av Skogsstyrelsen till mark- och miljööverdomstolen. Sammantaget visar domen att regeringen skyndsamt behöver tillsätta en utredning för att artskyddsförordningen ska bli tillämpbar, effektiv och rättssäker. Här håller jag med Skogsstyrelsen i deras bedömning. Regeringen kan inte fortsätta hänvisa till att frågan bereds inom regeringskansliet. Det är dags att leverera.