Tidigare var arbetet med skydd av skog i Norge förenat med konflikter och domstolsprocesser. Men sedan man införde ”Frivilligt vern” hörs enbart positiva tongångar i skyddsarbetet. Kanske har Sverige något att lära av våra grannländer när det gäller skydd av skog?

Det är kanske främst Finland och Metso-programmet som man förknippar med frivilligt skogsskydd. Men faktum är att vårt västra grannland har jobbat ännu längre med frivilligt skydd. I Norge har man sedan 2003 bytt det man själva kallar för tvångsvern mot frivilligt vern. En sak är säker. Idag vill ingen byta tillbaka det gamla arbetssättet. Frivilligt vern i Norge innebär att områdena blir naturreservat för all framtid och markägarna ersätts med en skattefri intrångsersättning. Under två dagar i maj besökte undertecknad och några kollegor från skogsägarrörelsen Oslo för att lära sig mer om hur våra landsmän jobbar med skydd av skog.

Trivsamt skydd
Svein M. Sögnen på Norges skogeierforbund och Asbjorn Tingstad vid Norges miljödirektorat, vilket motsvarar Naturvårdsverket, följde med på vår resa och gav en mycket bra redogörelse för hur arbetet med frivilligt vern fungerar i praktiken. Markägarna vi besökte vittnade om ett positivt förhållningssätt från myndigheterna där markägarna har möjlighet att komma med önskemål som kan underlätta det fortsatta brukandet på den kvarvarande marken. Tingstad sammanfattade arbetssättet på följande sätt,

”Frivilligt skydd är trivsamt skydd”.

Aktiv roll
I Norge har skogsägarföreningarna en aktiv roll i att marknadsföra och initiera skyddsområden bland privata skogsägare. Man poängterar att rollerna är viktiga för de som deltar i processen. Skogsägarföreningarnas huvudsakliga roll är inte att skydda skog, utan att bistå skogsägare så att de får gehör för sina synpunkter och en rättvis värdering av skogen. Tillit hos skogsägaren anses vara avgörande för att lyckas med frivilligt skydd av skog och det är något som man har lyckats uppnå under de senaste 10 åren. De som arbetar på skogsägarföreningarna med frivilligt skydd finansieras av norska staten och man poängterar att det är viktigt att de som jobbar med frivilligt skydd inte samtidigt arbetar med virkesköp eller att sälja tjänster. Däremot bidrar virkesköpare med förslag på lämpliga områden att skydda.

Staten täcker alla kostnader från utredning till att området är skyddat. Det är först när skogsägaren har fått förslag på ersättning och föreskrifter som markägaren måste ta ställning till att skydda området eller inte. Här betonar man att

”frivilligt är frivilligt”.

Erfarenheter från det norska systemet är att man har nått de arealmål som satts upp, samtidigt som administrationskostnaderna har minskat. Processen finansieras i statsbudgeten från år till år. Numera jobbar både våra östra och västra grannländer med skogsskydd på markägarnas villkor med goda resultat. Frågan man ställer sig är om det inte är dags att tillämpa detta arbetssätt även i Sverige?

Läs artikeln i Norra Skogsmagasinet nr 2_2014