I veckan fattade Skogsstyrelsen beslut i den segdragna frågan om hur ersättning ska hanteras när myndigheterna nekar skogsägare att avverka i sin fjällnära skog med stöd av 18 § skogsvårdslagen. Efter drygt 1,5 års utredning stoppar Skogsstyrelsen huvudet i sanden och menar att frågan är så juridisk komplex att domstol måste avgöra hur ersättning ska hanteras.
Jag kan tycka att det är bra om något av de tjugotal ärenden som nu ligger hos domstolen prövas av rätten för att klargöra hur lagstiftningen ska tillämpas. Men är inte Skogsstyrelsens beslut betydligt mer långtgående än vad som är nödvändigt? Nu tvingas alla skogsägare som stämt staten troligen vänta i flera år, medan rättsfallen åker hiss mellan rättsinstanserna innan en prejudicerande dom vunnit laga kraft. Samtidigt riskerar många fler skogsägare behöva stämma staten för att inte tappa rätten till ersättning.
Är lagstiftningen verkligen så otydlig som myndigheterna gör gällande?
I skogsvårdslagen finns 19 § skogsvårdslagen som reglerar ersättning till följd av beslut enligt 18 § skogsvårdslagen. 19§ skogsvårdslagen hänvisar bland annat till expropriationslagen och miljöbalkens ersättningsbestämmelser.
Ersättningsfrågan förtydligas vidare i skogsvårdsförordningens 35 § som lyder enligt följande;
35 § I ärende om ersättning eller inlösen enligt 19 § skogsvårdslagen (1979:429) skall Skogsstyrelsen på statens vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen av fastighet.
I fråga om ersättning eller inlösen enligt första stycket gäller 34-36 §§ förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Vad som sägs om länsstyrelsen och kommunen skall i stället gälla Skogsstyrelsen. Förordning (2005:1149).
Är inte ovanstående tydligt att myndigheten ska söka uppgörelser med markägare om områdesskydd enligt miljöbalken? Jag skulle vilja höra hur Skogsstyrelsen motiverar att inte erbjuda biotopskyddsområden till skogsägare som nu har tvingats stämma staten i de fall där det är möjligt. Är det verkligen rimligt att alla skogsägare ska behöva vänta på avgöranden i domstol?
Knäckfrågan för Skogsstyrelsen verkar vara om avverkning i fjällnära skog ska räknas som pågående markanvändning eller inte. Det är ett mycket anmärkningsvärt och förvånande ställningstagande. Inte undra på att skogsägarna som ägt och levt av skogarna i flera generationer förvånas och förfäras över myndigheternas agerande. Förarbetena är tydliga på att kalavverkning ska ses som en naturlig rationalisering av pågående markanvändning och att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning vad gäller fjällnära skog där en godtagbar föryngring kan fås efter avverkningen. Här finns det även rättspraxis på området.
Skogsstyrelsen förordar även en ny ersättningsmodell där man utgår från en räntemodell för beräkning av ersättning under fem år. Det går tvärs emot vad den advokatbyrå som myndigheten anlitat anser ska gälla. Advokatbyrån framhåller att huvudregeln är full ersättning. Skälet till Skogsstyrelsens inställning är att myndigheterna anser att det är en tidsbegränsad skada och att en ny ansökan om avverkning kan göras på nytt. Men även här är förarbetena tydliga, skadan gäller även mot ny ägare. Se utdrag i Prop 1990/91:3 om skogsbruk i fjällnära skog på sidan 76 nedan.
Ett beslut enligt 19 b § skogsvårdslagen varigenom tillstånd till avverkning vägrats gäller liksom t.ex. föreskrifter enligt naturvårdslagen även mot ny ägare av fastigheten. Detta innebär t.ex. att en ny ägare inte har rätt till ersättning om ersättning har utgått till föregående ägare. Den nye ägarens rättigheter mot den föregående ägaren i anledning av att avverkning inte får ske bestäms av köpeavtalet och jordabalkens regler om fel i fastighet.
Är inte detta tydligt att det rör sig om mer än en skada på fem år? Hur kommer det sig att Skogsstyrelsen inte belyser detta i sin beskrivning när myndigheten framhåller att det är frågan om en tidsbegränsad skada?
Vidare ifrågasätter Skogsstyrelsen om ersättning skulle vara förenligt med EU:s statsstödsregler. Skogsstyrelsen ifrågasätter således den lagstiftning som riksdagen har beslutat om. Min känsla är att myndigheterna försöker hitta alla hamlstrån för att inte behöva betala full ersättning till skogsägare som nekas tillstånd att avverkna i sin egen skog. Jag ställer mig frågande till hur myndigheterna ser på det grundlagsskyddade egendomskyddet.
Det är verkligen olyckligt att vi hamnat i det här läget, det gagnar inte någon. Jag har tidigare bloggat om att Skogsstyrelsen gör det enkla svårt. Jag menar inte att frågan är helt enkel, men Skogsstyrelsen har gjort frågan betydligt svårare än den behöver vara. Tyvärr är det enskilda familjer i Norrlands inland som nu drabbas på ett oacceptabelt sätt. Skogsstyrelsen bör därför skyndsamt försöka lösa frågan med de skogsägare där det är möjligt att nå en överenskommelse om biotopskydd. Det skulle även vara i linje med 35 § skogsvårdsförordningen.
27 april, 2018 kl. 7:10
Intressant. Viktigt fråga förstås. Bra att du försöker bringa reda i detta med den rättsligt legitima grunden. Har du fått nån respons av SVS?
Har du sett nån rättslig definition av ”pågående markanvändning”? Det verkar ju vara en knäckfråga som jag förstår det. Vad tycker du ev själv? Om man ärvt eller köpt ett skifte med fjällnära skog som aldrig ”brukats” i modern mening, är det den aspekten som lyfts fram när ”pågående markanvändning” hävdas inte finnas?
27 april, 2018 kl. 8:15
Bra skrivit Jonas! Det så uppenbart att myndigheterna varit ute efter att problematisera istället för att söka lösningar.
27 april, 2018 kl. 14:52
Allokeringen av arealer avsatta för Naturvård blir oproportionerligt stora i NV. Blir arealerna dessutom gratis för staten i NV förvärras snedsitsen. Men statsmakterna vill nog avsätta de där knappt 20%en som staten tycks lovat på billigaste sätt.
10 maj, 2018 kl. 12:16
Det verkar som skogsägarna behövde fler jurister, det lönar sig nog ur skogsägarnas synpunkt!
Men samhället gagnas nog inte av mer naturvårdsjuridik, att samhälle och skogsägare ges incitament att inte utveckla samsyn utan vända sig till domstol istället, fler tvister, extra kostnader, längre processer genom flera instanser, större oförutsägbarhet, mindre transparens, irritation, misstro och mindre kontroll av någon.