I november förra året beslutade Skogsstyrelsen att tillfället stoppa arbetet med ersättningen till markägare som nekats tillstånd att avverka sin skog enligt 18 § skogsvårdslagen. Från en dag till en annan uttrycker myndigheterna tvivel om föryngringsavverkning i fjällnära skog ska räknas som pågående markanvändning. Inte undra på att markägare, som investerat i skogsvårdsåtgärder i sin skog, är förvånade och upprörda över myndigheternas agerande när de nu tvingas stämma staten i mark- och miljödomstolen för att inte tappa rätten till ersättning.
I mars skrev skogsstyrelsen ett pressmeddelande att den interna utredningen om intrångsersättning i fjällnära skog dröjer till i juni innan Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Kammarkollegiet kan lämna ett ställningstagande i frågan. 2017-06-30 meddelade Skogsstyrelsen att det är svårt att bedöma när utredningen överhuvudtaget kan vara klar. Istället avser de återkomma med mer information under hösten.
Men är frågan verkligen så komplicerad som myndigheterna gör gällande? Är det inte myndigheterna som ställer till det och gör det enkla svårt?
Att föryngringsavverkning i fjällnära skog ska räknas som pågående markanvändning är det inte någon tvekan om. De politiska förarbetena har varit tydliga i frågan och en särskild paragraf infördes i och med 19§ skogsvårdslagen, ersättning till följd av beslut enligt 18 § skogsvårdslagen. Mark- och miljööverdomstolen har också tagit ställning i frågan (M 7903-15).
Då återstår egentligen bara frågan vilken skada intrånget innebär för markägaren och vilken ersättning som ska utbetalas. Det är här som jag anser att Skogsstyrelsen har gått vilse. I mitt blogginlägg om Skogsstyrelsens osynliga skyddsform, beskriver jag hur Skogsstyrelsen underlåter att använda sig av miljöbalkens skyddsinstrument när avverkningstillstånd nekas enligt 18 § skogsvårdslagen. Istället väljer staten att ibland utbetala intrångsersättning till markägare, utan att bilda ett formellt skydd i form av naturreservat eller biotopskydd. Men sedan november har Skogsstyrelsen alltså helt ”pausat” ersättningen till markägare i avvaktan på sin interna utredning.
Är det då rimligt att Skogsstyrelsen avstår från att bilda ett formellt skydd vid nekat avverkningstillstånd? I en kommentar från Skogsstyrelsen på blogginlägget, låt inte skogsägare komma i kläm, skriver Skogsstyrelsen så här.
”Att Skogsstyrelsen ska utreda ersättningsnivåerna i fjällnära skog är för att skogsägare ska behandlas rättvist. Vi vill också säkerställa att vi hanterar skattebetalarnas pengar korrekt. Vi utreder inte skogsägarnas rätt till intrångsersättning, utan utredningen handlar om att de ska få en ersättning som motsvarar den inskränkning som skett.”
Om myndigheterna skulle använda sig av 7 kap. miljöbalken vid nekande av avverkningstillstånd, så skulle diskussionen om vilken ersättning som ska utbetalas aldrig vara aktuell. Markägaren skulle få den ersättning som man enligt lag är berättigad till. Det måste väl anses vara rättvist?
Så här lyder 18 § i skogsvårdslagen. ”Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården”.
Om ett område bedöms vara så värdefullt för naturvården att en avverkning anses vara oförenlig att genomföra, inte ens som en anpassad avverkningen, så borde det väl vara naturligt att området prioriteras för formellt skydd av myndigheterna och att gängse ersättningsregler även ska gälla i den fjällnära skogen?
09 juli, 2017 kl. 0:26
Bra inlägg-läge att skärpa tonen mot myndigheten.
///Pär G
13 juli, 2017 kl. 8:07
Satsa på en levande landsbygd så skapas biologisk mångfald.
“Alla har vi mer eller mindre fel om framtiden. Den biologiska mångfalden borde dock bli större med många enskilda ägare och beslutsfattare än med ett fåtal tjänstemän som följer statsmaktens kortsiktiga populistiska regler som knappast är till gagn för kommande generationer.”
13 juli, 2017 kl. 8:09
Vem är beslutsfattare? I dag är det många gånger intressegrupper av olika slag som är slipade i marknadsföring och opinionsbildning och vet hur media ska påverkas. Dessa grupper och enskilda individer agiterar för biologisk mångfald och rödlistade arter och kan få hela rättssystemet på fall. Detta kan innebära att ett mångårigt brukande i generationer av en fastighet stoppas på grund av att någon vill ”stanna” naturens gång. Det handlar inte alltid om fakta utan att på ett slagkraftigt sätt utnyttja begreppet biologisk mångfald.
Vår artsammansättning är ett resultat av ett mångårigt, ibland tusenårigt brukande av vårt land. Artsammansättningen har hela tiden förändrats och nu är sannolikt förändringen av landsbygdens odlingslandskap det som påverkar arterna mest. Vill man bevara nuläget kanske stöd till en levande landsbygd vore det klokaste i stället för stora enskilda satsningar på till exempel varg och vitryggig hackspett, projekt för utrotning av signalkräfta, mördarsnigel, sykomorlönn med mera. Kanske vargen är ett hot mot biologisk mångfald då den bidrar till att folk flyttar från landsbygden? Vi hade förr mer eller mindre fritt betande djur, färister med mera som skapade vackra vidsträckta hagmarker. I dag krävs rejäla elstängsel för att skydda får och boskap mot varg.
Platon lär ha sagt 300 år före Kristus ”Allting blir, ingenting är”. En nyckelbiotop kan inte vara en nyckelbiotop för alltid. Om det är så att man inte på ett vetenskapligt sätt följer upp hur faunan och floran i en nyckelbiotop förändras känns skapandet av nyckelbiotoper fel. Ägare och brukare av jord och skog har i alla tider månat om naturen och torde många gånger ha bättre kunskap än myndigheternas tjänstemän och privatpersoner som ”fritt ”pekar ut nyckelbiotoper.
Det har alltid dött ut arter här på jorden och det kommer att fortgå och nya arter tillkommer. En positiv utveckling för den biologiska mångfalden kan vara att människan dör ut. Vill man bromsa upp förändringen i naturen så låt de som lever närmast naturen på landsbygden ha större inflytande på sin egen tillvaro. Brukandet av vatten, jord och skog har skapat den mångfald vi i dag har. Myndigheterna driver nu folk från landbygden genom allt fler regler hur brukandet ska ske.
Alla har vi mer eller mindre fel om framtiden. Den biologiska mångfalden borde dock bli större med många enskilda ägare och beslutsfattare än med ett fåtal tjänstemän som följer statsmaktens kortsiktiga populistiska regler som knappast är till gagn för kommande generationer.
Det är cirka 20 politiska mandatperioder under ett skogsbestånds omloppstid. Om staten i detalj vill fastställa vad som avses med biologisk mångfald så kanske det är klokt att först prova detta för sitt eget ägande så att detta sköts invändningsfritt.
Kraven blir allt fler och större.
I norra Sverige kommer man kanske snart kräva att landhöjningen stoppas så att inte älvarnas delta-landskap förändras. Min favoritfågel är törnskatan och jag kräver ett varmare klimat och reservat runt alla häckningsplatser!
Nej, glöm alla krav, acceptera naturens föränderlighet och satsa på en levande landsbygd