I regeringens budgetproposition framgår med all tydlighet att inriktningen på skogspolitiken ligger fast. Regeringen skriver bland annat att ”skogspolitikens utgångspunkt bygger på de jämställda målen om produktion och miljö. Att en grundläggande del av skogspolitiken är skogsbrukets sektorsansvar och skogsägarnas frihet under ansvar. Lika väl som att skydd och miljöhänsyn ska öka är en ökad produktion av skoglig råvara viktigt i en omställning till ett biobaserat samhälle och för att fasa ut fossil energi”.

Att regeringen så tydligt signalerar att inriktningen på skogspolitiken, med frihet under ansvar, ligger fast är förstås ett positivt besked för landets alla skogsägare. Det är också bra att regeringen tydligt signalerar att en ökad produktion är viktigt, samtidigt som hänsynen i skogen ska utvecklas. Det senare är något som verkligen sker i arbetet med gemensamma målbilder för god miljöhänsyn. Men hur bedrivs skogspolitiken i praktiken? Bidrar Skogsstyrelsen till att skogspolitiken genomförs och förverkligas i enlighet med regeringens intentioner om ökad produktion och frihet under ansvar?

Min uppfattning är att det under senare år har skett en glidning i skogspolitiken, där brukanderätt och skogsproduktion har fått stå tillbaka på bekostnad av miljörelaterade intressen. Några exempel är miljöorganisationernas nyvunna möjlighet att överklaga beslut i skogsvårdslagen med stöd av århuskonventionen, myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen och Skogsstyrelsens subjektiva bedömning av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen har därtill förändrat sin tillsyn. Allt oftare utfärdas förbud och förelägganden med tillhörande vite i samband med anmälan av skogsbruksåtgärder. Dessa vitesförelägganden, ofta med höga vitesbelopp och detaljstyrda krav på hänsyn, upplevs inte sällan som hotfulla av skogsägaren. Till och med så hotfulla att skogsägare ibland väljer att inte göra någon åtgärd alls. Skogsstyrelsen ska givetvis bedriva en effektiv tillsyn, men många gånger anser jag att myndigheten skulle kunna använda sig av rådgivning istället för hot om vite. Här handlar det om att hitta en balans mellan olika styrmedel som går i takt med principen om frihet under ansvar.

Skogsstyrelsen förvånade många när myndigheten nyligen började tillämpa systemtillsyn enligt miljöbalken. Systemtillsyn innebär att myndigheten granskar om verksamhetsutövarens egenkontroll är tillräcklig för att säkerställa att lagar och regler följs. Sedan tidigare bedriver Skogsstyrelsen systemtillsyn enligt virkesmätningslagen och timmerförordningen. I oktober 2015 skickade Skogsstyrelsen en skrivelse till regeringen med önskemål om att krav på egenkontroll även införs i skogsvårdslagen. Med miljöbalken som förebild önskar Skogsstyrelsen införa begrepp som ”verksamhetsutövare” och ”egenkontroll” i skogsvårdslagstiftningen. Jag ställer mig verkligen frågande till om detta är förenligt med principen om frihet under ansvar? Vilken problem- och behovsanalys ligger till grund för Skogsstyrelsens ställningstaganden?

Steg för steg urholkas skogsägarnas frihetsgrad och möjlighet att förfoga och bruka sin skog. Jag efterlyser därför en debatt om vad vi lägger i begreppet frihet under ansvar. Tyvärr verkar det finnas en utbredd okunskap i samhället om hur skogspolitiken är uppbyggd och fungerar. Många verkar sätta likhetstecken mellan skogspolitik och skogsvårdslagstiftningen. Men lagstiftningen är bara en av flera pusselbitar i skogspolitiken. Jag välkomnar därför att regeringen i budgetpropositionen betonar att sektorsansvaret är en grundbult i skogspolitiken. Sektorsansvaret innebär förenklat att skogsägare, i genomsnitt, förväntas bidra med åtgärder utöver lagens krav. Frivilliga avsättningar och lämnad miljöhänsyn i enlighet med målbilder för god miljöhänsyn är några exempel på sektorsansvar.

Det är viktigt att staten uppmuntrar skogsägare som bidrar med insatser utöver lagens krav och ger incitament för skogsägare att fortsätta att lämna god miljöhänsyn, utan att man straffas med att fråntas brukanderätten. Sektorsansvaret är ett delat ansvar och staten behöver bli bättre på att ta sitt ansvar, t.ex. genom att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotoper på sina marker.

Även regeringen har ett ansvar att se till så att inte den rättsliga översynen av skogsvårdslagen som nu pågår, bidrar till att trasa sönder skogsvårdslagstiftningen. Direktiven till utredningen är minst sagt problematiska. Att bryta ut enskilda delar i lagstiftningen, som t.ex. ansvarsfrågan, utan kunskap och helhetssyn om skogspolitikens grundprinciper kan få stora oförutsedda konsekvenser. Om regeringen inte är observant riskerar intentionerna om frihet under ansvar, istället omvandlas till en skogspolitik där skogsägaren känner sig reglerad utan ansvar!

Jag vill dock framhålla flera ljuspunkter som sker i skogspolitiken just nu. Strategiförslagen i nationella skogsprogrammet är sammantaget väldigt positiva. Skogen har äntligen hamnat på den politiska agendan och allt fler förstår skogens potential i klimatarbetet. I skogsprogrammet finns även förslag på att utreda artskyddsförordningen, vilket även Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen tidigare föreslagit. Skogsstyrelsen har även genomfört en nulägesanalys av nyckelbiotoper och avser att ta jobbet vidare.

Den pågående revideringen av strategierna för formellt skydd av skog öppnar för att säkerställa att nyckelbiotopsrika fastigheter prioriteras för skydd och att skogsägarens drivkrafter i miljöarbetet lyfts fram genom kometprogrammet. Tar myndigheterna vara på den chansen?
Skogsstyrelsen har även aviserat att man nu avser påbörja en samverkansprocess om skogsproduktion. Det är verkligen efterlängtat och helt i linje med regeringens ambition om en ökad produktion av skoglig råvara i omställningen till ett biobaserat samhälle och för att fasa ut fossil energi.