Det är verkligen glädjande att produkter från skogen lyfts fram som lösningen för att bygga ett hållbart samhälle. Det är också speciellt uppfriskande att det görs på ett brett politiskt plan. Genom att ersätta fossil energi och energikrävande byggmaterial med skogsprodukter gör skogen störstnytta. Om vi byter ut den svarta kolatomen mot den förnybara gröna kolatomen når vi en klimatsmart lösning, samtidigt som många nya arbetstillfällen kan skapas, inte minst i norra Sverige där vidsträckta skogar sträcker sig från hav till fjäll.
Men trots en politisk samsyn om skogens fantastiska egenskaper som förnybar råvara, riskerar omställningen till ett hållbart biobaserat samhälle att bokstavligen gå åt skogen. Om oppositionens förslag om en kilometerskatt (V), lastbilsskatt (mp) eller slitageavgift (S) blir verklighet, riskerar mycket av biobränslet i form av grenar och toppar (GROT) bli kvar i skogen. Redan idag begränsas uttaget av GROT på grund av dålig lönsamhet. En kilometerskatt på tunga transporter skulle undergräva lönsamheten i den norrländska skogsindustrin radikalt och riskerar även att lägga krokben för nödvändiga innovationer och investeringar i pilotanläggningar och bioraffinaderier. Anläggningar som i sin tur kan förse samhällen med spillvärme och minska den fossila energianvändningen.
Om förslagen realiseras kommer transportkostnaderna för Norra Skogsägarna att öka med 35 miljoner kronor per år. För den sammantagna skogsnäringen i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland beräknas kostnadsökningen till närmare 200 miljoner kronor per år. Därtill kommer fördyrade transportkostnader när svaveldirektivet slår till med full kraft 2015. Transportanalys har utvärderat konsekvenserna av svaveldirektivet och konstaterar att den svenska råvarubaserade industrin har långa transporter och att ökade transportkostnader kommer att försämra industrins konkurrenskraft avsevärt. Hårdast drabbas industrin i norra Sverige.
Norra Skogsägarna transporterar årligen stora mängder gods. Transporterna består av förnybar skogsråvara till industrin i form av timmer, massaved och olika typer av skogsbränslen. Vi använder järnväg och sjöfart där det är fysiskt möjligt, inte minst för våra färdigvaruprodukter. Men infrastrukturen i norra Sverige kännetecknas av att råvarorna till och från industrin endast i begränsad omfattning kan transporteras på järnväg. Oppositionen tycks helt ha glömt att den förnybara råvaran ska hämtas i skogen.
En kilometerskatt är ingenting annat än en skatt på avstånd. Med de långa transportavstånd som vi har i norra Sverige så kommer en kilometerskatt att slå extra hårt mot den norrländska industrin, som redan har långt till marknaden. Norra Skogsägarna är positivt inställda till en utbyggnad av järnvägsnätet, men vi kommer alltid att vara hänvisade till lastbilstransporter. En satsning på järnväg får därför inte ske på bekostnad av underhåll och investeringar i vägar. Istället för att beskatta avstånd anser Norra Skogsägarna att vi ska fokusera på att framställa och använda ännu mer biodrivmedel och minska utsläppen. Genom att tillåta tyngre lastbilar med en bruttovikt på 74 ton kan vi lasta mer och på så sätt åstadkomma en kraftfullt minskad miljöpåverkan.
Ibland framhålls att en kilometerskatt kan användas som ett medel för att stävja lastbilsfusket. Norra Skogsägarna anser att sunda konkurrensvillkor ska gälla och ser det som självklart att fusket måste upphöra. Men en kilometerskatt är inte lösningen för att komma till rätta med illegal yrkestrafik. Transportstyrelsen har lämnat utmärkta förslag till hur den illegala yrkestrafiken kan minska. Låt oss gå den vägen istället. Förnybar skogsråvara bör premieras, inte straffbeskattas.
Lämna ett svar