Den 25 oktober deltog jag på en skogskväll med titeln Artskydd eller levande landsbygd?
Kvällen arrangerades av Krokoms skogsbruksområde, som med kort varsel, bjudit in skogsägare till Torsta gymnasium i Ås utanför Östersund. Syftet med kvällen var att ge ökad kunskap om artskyddets regelverk och en ökad insikt i hur dagens regelverk drabbar enskilda människor, företag och bygder.

Aulan vid Torsta var fylld till sista plats och lika många skogsägare följde kvällen digitalt via Teams. Familjen Hyttsten/Westholm från Konäs var särskilt inbjudna för att dela med sig av den svåra situation som de hamnat i, efter att spår av en tretåig hackspett noterats i deras skog.  Spår som nu sätter käppar i hjulen för ett tilltänkt generationsskifte där en av familjens döttrar planerar för att överta verksamheten efter att föräldrarna brukat marken i 42 år.

Något som verkligen berörde mig och alla andra deltagare under kvällen var Lia Hyttstens gripande inlägg. Jag uppmanar att se och lyssna till hennes berättelse här.

Lia Hyttsten berättar om konsekvenserna av att föräldrarna drabbas av avverkningsförbud.

Redan 2016 skickade Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket en skrivelse till regeringen om att artskyddsförordningen behöver vara tillämpbar, effektiv och rättssäker. Trots att det gått sju år sedan skrivningen skickades till regeringen är förutsägbarheten och rättsosäkerheten för enskilda skogsägare större än någonsin.

Efter Högsta domstolens dom i ett mål som rörde tjäder i april 2023 finns det inte heller en tydlig ersättningsrätt. Se Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets tolkning av domen. Skogsägare som får ett avverkningsförbud av Skogsstyrelsen med hänvisning till artskyddsförordningen ska först begära dispens hos länsstyrelsen. När man fått ett avslag på dispensansökan måste sedan skogsägaren stämma staten på ersättning i domstol!!

Så kan vi inte ha det i ett fungerande rättssamhälle.

Politiken behöver snarast säkerställa att;

  • Ersättning utgår när pågående markanvändning avsevärt försvåras,
  • Nationellt fridlysta arter inte ska påverka pågående markanvändning, (som det tillämpades innan artskyddsförordningen)
  • Införa mer flexibla skyddsformer och möjligheten till årlig ersättning istället för en engångssumma,
  • Använda statens marker i större omfattning för naturskydd,
  • Utredningsansvaret för att inventera arter måste ligga på staten,
  • Skogsbruk huvudsakligen regleras genom skogsvårdslagen,
  • Skogsägarnas drivkrafter värnas. Man ska inte straffas för att man utvecklar höga naturvärden.