En av de trevligaste sakerna med att jobba med skog är att man jobbar med människor, i synnerhet om man jobbar i en skogsägarförening. Kontakter med skogsägare bjuder ofta på oförglömliga samtal där man riktigt känner skogsägarens starka band och vördnaden till den egna skogen.
Förra veckan fick jag ett starkt och minnesvärt samtal från en skogsägande kvinna. Med darrande röst frågar hon om jag har tid för en pratstund. Hon refererar till senaste numret av Norra Skogsmagasinet, där riksdagspolitiker svarat på fyra aktuella frågor om skogspolitiken. Efter ett trevande försök att ge beröm för att Norra lyfter frågorna, framkommer ändå att hon tycker vi varit otydliga i våra frågeställningar till politikerna.
”Ni borde ha ställt en fråga till politikerna om det är rätt att våldta mark från enskilda skogsägare”, påpekar hon.
”Hur menar du?” frågar jag retoriskt och nämner att hon har rätt till ersättning ifall staten vill göra ett naturreservat på hennes mark. Svaret kommer blixtsnabbt.
”Jag vill inte bli våldtagen mot ersättning heller” svarar hon och fortsätter;
”När myndigheterna tvingade av mig skogen mot min vilja, så tog de även en del av min identitet. Vår familj har ägt och skött den här skogen i generationer och min tanke var att lämna över den till min dotter. De har förstört mitt liv. Jag kan inte komma över det här.” säger hon frustrerat.
Jag beklagar att hon känner på detta sätt och berättar om försöksverksamheten med kometprogrammet som har pågått under fem år, där myndigheterna har tagit ett steg tillbaka och där det istället är skogsägaren som lämnar in intresseanmälan till myndigheterna för att anmäla önskemål om att skydda skog. Hon håller med om att detta verkar vara ett bättre arbetssätt, men låter skeptisk till att det verkligen skulle kunna bli verklighet.
Jag anser att vi måste ha ett mänskligare förhållningssätt i skyddsarbetet. Det kan inte vara rimligt att människors liv ska slås i spillror på grund av jakten på naturvårdsareal. Här behövs en utvecklad samverkan och dialog mellan myndigheter, skogsägare och skogsföretag. Kometprogrammet har visat att det finns ett stort intresse bland privata skogsägare att bidra i naturvårdsarbetet. Skogsägarrörelsen har sträckt ut en hand till myndigheterna och erbjudit att ta ett stort ansvar i marknadsföringen av kometprogrammet vid en utvidgning. Staten måste i sin tur ta sitt ansvar och skjuta till de resurser som behövs.
Glädjande nog har Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, strax innan sommaren, fattat beslut om att succesivt utvidga kometprogrammet till hela landet. Tanken är att det ska vara ett komplement till nuvarande sätt att skydda skog. För att lyckas i detta arbete är det helt avgörande att naturvårdsområden som anmäls av skogsägare prioriteras i skyddsarbetet. Givetvis ska områdena uppfylla kvalitetskraven på höga naturvärden, så kallade värdekärnor.
En nyhet i kometprogrammet är möjligheten för myndigheterna att kontakta grannar om naturvärdena sträcker sig över fastighetsgränsen. På så sätt kan större sammanhängande områden skyddas. Detta arbetssätt att kontakta grannar har använts mycket sparsamt i försöksverksamheten. Viktigt här är att respektera ifall markägaren inte är intresserad.
I Norge som Finland har man övergått till denna modell som bygger på samverkan och frivillighet med goda resultat. Nu är det dags att vi reformerar naturvårdsarbetet även i Sverige.
Även om kometprogrammet är till föga hjälp för kvinnan som kontaktade mig på telefon, så lovade jag att ta med mig hennes frågeställning. Därför ställer jag frågan här.
Är det verkligen rätt att våldta mark från enskilda skogsägare?
05 september, 2014 kl. 9:18
Det här är som övrig våldtäkt. Man måste bevisa att man INTE ville ge sitt samtycke. Man ville INTE ingå i ett stort område med kompletterade skyddszoner och buffertzoner. Man ville INTE bli påtvingad synpunkter och krav ifrån olika myndigheter och organisationer. När man till slut kommer till ersättningsnivån får man en symbolisk ersättning för den skog som flera generationer hjälps åt att vårda och sköta. Sen är marken och produktionstillgångarna borta liksom möjligheten och ta hand om sin egen skog och överlämna den till nästa generation med bibehållen känsla och långsiktigt brukande.
Varför leasar man inte ett speciellt område under t.ex. 20 år. Därefter återgår marken till Skogsägaren igen. Under 20 år kommer nya KRAV och förutsättningar som skall svara upp mot vad som efterfrågas då. Naturen själv skapar hela tiden nya Naturvårdsområden genom brand, storm, toppbrott, insektsangrepp och övriga händelsen som kräver stora resurser och uppföljningar under lång tid. Låt enskilda skogsägarna behålla sin skog för sin egen och landsbygdens överlevnad. Bygg reservat på statlig mark och hos de skogsägare som FRIVILLIGT vill avyttra sin mark.
Skogsägarna ställer upp på alla möjliga certifieringsmodeller på vår råvara. Efter ett tag finns inga skogsägare med i beslutsprocessen utan alla beslut och utökade befogenheter tas i en särskild organisation/styrelse med mandat att verkställa utifrån vad de anser viktigt för sin EGEN överlevnad. Här behövs bättre samsyn för gemensam målsättning. Skogen är en RESURS för alla. Producenter, marknaden, entreprenörer, tillverkningsindustrin, alla djurarter och för alla människor som vill vistas i skog och mark. Självklart behövs vissa restriktioner för miljön och landskapet det inser alla. Men att man påtvingar sin annan mark är INTE förenligt med rättspraxis hur man hanterar enskild egendom.