Skogsstyrelsens generaldirektör skriver på DN-debatt att myndigheten inför en paus för all inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Pausen gäller tills vidare och omfattar kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Dorotea, Strömsund, Krokom, Åre, Berg, Härjedalen, Älvdalen, Malung-Sälen samt delar av Torsby kommun.

Det är ett välkommet och mycket klokt beslut av Skogsstyrelsen. När begreppet lanserades i början av 1990-talet avsågs mindre områden av särskilt värdefulla miljöer för flora och fauna.

Samma definition har dock använts i hela landet. I nordvästra Sverige var det aldrig tänkt att använda begreppet på det sätt som det har utvecklats. Med certifieringen som grund har skogsbolagen ofrivilligt tvingats styra sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige, tvärt emot beslutade strategier för skydd av skog.

Många privata skogsägare har också fått stora delar av sina fastigheter klassade som nyckelbiotop, utan att få någon ersättning för områdena. Med den nya strategin för formellt skydd av skog som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen nyligen beslutade om finns nu större möjlighet för fastighetsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter att få ersättning. Det är också ett steg i rätt riktning.

Jag har själv deltagit i nulägesanalysen av nyckelbiotoper. Det har varit ett konstruktivt arbete som lett fram till att en ny samverkansprocess om nyckelbiotoper nu har inletts. Skogsstyrelsens besked om att pausa inventeringar av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige lägger en bra grund för det fortsatta arbetet med att hitta alternativa och mer ändamålsenliga arbetssätt för att inventera naturvärden i nordväst.

Samtidigt måste politikerna våga sätta ned foten för hur mycket av den fjällnära skogen som verkligen ska skyddas på formell väg. Arealmålen för levande skogar avser skogar nedanför den fjällnära gränsen, samtidigt som anslagen för skydd av skog är desamma oavsett om skyddet sker ovan eller nedan fjällnära gränsen.