I samband med skogsbruksåtgärder lämnar skogsbruket hänsyn längs vattendrag i form av kvarlämnade träd. En sådan “kantzon” fyller flera viktiga funktioner. En kantzon ger bland annat beskuggning och reglerar därmed temperaturen i vattnet. En kantzon fungerar även som spridningsväg för organismer och fungerar som ett filter för partiklar och näringsämnen. Dessutom tillförs vattendragen löv, grenar och döda träd från kantzonen, vilket är bra för livet i vattnet.

Bredden och utformningen av en kantzon är något som har diskuterats med jämna mellanrum.

När jag för några år sedan deltog i en expertgrupp kopplad till miljömålsberedningen, som vid det tillfället arbetade med att ta fram en strategi för långsiktig hållbar markanvändning, kom ett förslag upp om att i lagstiftningen införa en skyddszon om femton meter mot vatten.

Ett sådant schablonmässigt förfarande skulle ha inneburit zoner av träd på 30 meter till alla små bäckar i skogslandskapet. Utsikten mot sjöar skulle på många håll försvinna och stora arealer skogsmark skulle ha undantagits från ett aktivt brukande.

Jag protesterade givetvis över förslaget och hänvisade bland annat till skogsägarföreningarnas utbildningsmaterial om skogens vatten och det arbete som då hade påbörjats inom sektorns dialog för god miljöhänsyn. Här diskuterade vi ekologiskt funktionella kantzoner efter markens fuktighetsgrad, s.k. utströmningsområden.

Hänsynen som lämnas längs vattendragen behöver anpassas efter de olika förutsättningar som finns. Ibland bör det lämnas breda, helt orörda kantzoner. I andra fall bör träd plockhuggas i kantzonen medan det på vissa sträckor kan vara mest ändamålsenligt att avverka ända fram till bäcken för att möjliggöra utveckling av en mer funktionell kantzon i det nya beståndet.

Jag ställer mig fortfarande frågande till hur förslaget om standardiserade kantzoner om 15 meter till vatten överhuvudtaget kom upp som ett förslag? Och helt utan konsekvensanalyser.

Nu ger forskning från SLU stöd till målbilderna för god miljöhänsyn som arbetats fram inom sektorns gemensamma dialog. Genom att flytta fokus till att skydda skogsmarkens ”våta hotspots” (utströmningsområdena) uppnås stor naturvårdsnytta visar en studie av Lenka Kuglerová.

Hydrologiskt anpassade kantzoner, som följer de blötaste delarna, är även billigare per hektar än fasta kantzonsbredder”. Det visar Tejshree Tiwari, doktorand vid institutionen för skogens ekologi och skötsel, som disputerade den 25 september i år.

Kantzoner och övrig hänsyn som lämnas vid en föryngringsavverkning ryms vanligtvis i den generella hänsyn som en markägare själv ska tåla. Men på vissa håll kan utströmningsområden beröra väldigt stora områden. I dessa fall anser jag att samhället behöver bli flexiblare och kunna erbjuda markägare ersättning i form av ett naturvårdsavtal.
Detta skulle vara ett effektivt sätt att höja kvaliteten ytterligare i naturvårdsarbetet.

De nya markfuktighetskartorna som nu utvecklas kan bli ett viktigt verktyg för att identifiera skogens ”våta hotspots”.

Film om kantzoner från skogsägarföreningarnas studiekampanj om skogens vatten.