Det blev starka reaktioner för ett antal veckor sedan då miljömålsberedningens ordförande, Anders Wijkman, på twitter uttryckte att hyggena är en klimatmässig katastrof och hänvisade till forskning som han tagit del av. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig och det hela uppmärksammades i flera medier, bland annat i skogsland. Professor Johan Bergh från Linnèuniversitetet städade upp i den förvillande debatten på ett bra sätt här. Nu har i alla fall en samstämmig miljömålsberedning lämnat sitt delbetänkande för ett klimatpolitiskt ramverk.

Det är förstås positivt att ledamöterna i beredningen har kunnat komma överens om ett gemensamt förslag. Men även om det finns en politisk tradition i Sverige av att kunna finna gemensamma politiska överenskommelser i viktiga samhällsfrågor, så blir i alla fall jag lite fundersam när sju riksdagspartier lämnar ett gemensamt förslag om ett klimatpolitiskt ramverk (Sverigedemokraterna deltar inte i miljömålsberedningen). Vad har man egentligen kommit överens om? Och vilka kompromisser har gjorts? Jag kikade lite närmare på förslagen i betänkandet. Bland annat föreslår beredningen;

• Ett långsiktigt mål för 2045
• Att ett klimatpolitiskt råd inrättas
• Årliga klimatredovisningar och handlingsplaner
• En nationell klimatlag

En stor nyhet i miljömålsberedningens betänkande är förslaget om att införa en nationell klimatlag, riktad till sittande regering över tid. Klimatfrågan är en mycket viktig fråga. Men är en klimatlag verkligen rätt väg att gå? I en föränderlig värld tror jag det är bra med handlingsfrihet och inte skapa ett trögt system genom att införa nya lagrum. Så här står det i betänkandet.

”Till skillnad från en politisk överenskommelse, beslutad av riksdagen eller av enskilda partier, ger en lagreglering upphov till en rättslig bundenhet. Det innebär att varje regering, oavsett konstellation och politisk inriktning, blir bunden till de förutsättningar som anges i lagen.”

Miljömålsberedningen föreslår även att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Målet innebär en tidigareläggning och precisering av den tidigare visionen om netto-noll utsläpp till 2050. Sveriges internationella växthusgasrapportering ska senast 2045 vara, minst 85 % lägre än utsläppen år 1990.

Ett bra sätt att få en inblick i hur arbetet i en utredning har gått till är att läsa de särskilda yttrandena. Beredningen har haft stöd av ett antal sakkunniga i arbetet under utredningstiden, som har haft möjlighet att lämna Särskilda yttranden. Särskilda yttranden har lämnats av Nina Ekelund, Maria Gardfjell, Lovisa Hagberg, Johan Hall, Sven-Erik Hammar, Mikael Karlsson, Klas Lundbergh, Johan Rockström, Johanna Sandahl och Maria Sunér Fleming. Nedan ett försök till en kort sammanfattning av yttrandena.

Nina Ekelund, programdirektör för Hagainitiativet skriver att det är bra att alla är eniga och att det är viktigt med långsiktighet och tydlighet. Hon efterlyser en högre ambition med större utsläppsminskningar tidigare. Ekelund anser att uppdraget har varit bakvänt och att klimatmål och styrmedel bör samordnas och lämnas i ett gemensamt betänkande. Hon menar även att beredningen missat att lyfta fram möjligheterna med skogen i klimatpolitiken genom t.ex. substitution av fossilbaserade produkter mot förnybara och efterlyser att fokus läggs på det i kommande betänkande.

Naturskyddsföreningens ordförande, Johanna Sandal anser att beredningen skriver initierat om Parisavtalets betydelse och att Sverige har en viktig roll som föregångsland. Sandal menar att med en klimatlag får vi en långsiktig stabilitet och förutsägbarhet i klimatarbetet. Det räcker dock inte med en linjär utsläppsminskningskurva för att Sverige ska vara ett föregångsland och menar att kurvans lutning kan lösas med etappmål och sektorsmål i kommande delbetänkande.

Maria Gardfjell, Mp och kommunalråd i Uppsala välkomnar den breda politiska uppslutning bakom att anta en klimatlag, att inrätta ett klimatpolitiskt råd och att skärpa klimatmålet. Gardfjell vill se att klimatlagen innehåller bindande krav på den lokala nivån och lyfter fram kommunernas roll.

Johan Hall, LO, Sven Erik Hammar, LRF och Maria Sunèr Fleming, Svenskt näringsliv har skrivet ett gemensamt särskilt yttrande. Det är det längsta yttrandet med tio sidor, vilket gör det svårt att sammanfatta. Jag rekommenderar att ni läser yttrandet här (sid 111). De framhåller att man delar beredningens analys om att klimatfrågan är en av vår tids största samhällsutmaningar och att det är viktigt att klimatpolitiken går hand i hand med stärkt konkurrenskraft och tillskapande av nya hållbara arbetstillfällen. De hänvisar till att FN:s klimatpolitiska panel avser att under 2018 lämna riktlinjer om vilka utsläppsminskningar som är nödvändiga för att nå Parisavtalets mål och att det därför är för tidigt att bedöma om beredningens mål ligger i linje med de åtaganden som krävs. De lyfter fram vikten av en helhetssyn och att beredningens klimatmål inte tar tillräcklig hänsyn till övriga samhällsmål. Man poängterar att arbetet i beredningen skett i en ologisk ordning och konstaterar att beredningens tidigareläggning av mål-året är mycket utmanande. De har istället pekat på att utsläppsmål på 70-75 procent är mer rimligt utifrån den kunskap och teknikutveckling som vi känner till idag. Utifrån att klimatfrågan är global bör fokus ligga på största möjliga klimatnytta, och att svensk politik inte ska öka, utan minska utsläppen utanför Sverige. Aktörerna poängterar att om den nationella klimatpolitiken omöjliggör eller begränsar produktionen i Sverige har ingen vinst gjorts för klimatet, utan snarast tvärt om. Förslaget om en klimatlag anser de förefaller vara onödig och den konsekvensanalys som gjorts är bristfällig. Genom att hållbart bruka våra rika naturtillgångar kan Sverige vara ett föregångsland.

Mikael Karlsson, European Environmental Bureau och Johan Rockström, Professor vid Stockholm Resilience center har också skrivet ett gemensamt yttrande. De konstaterar att det föreslagna målet är ett steg framåt, men att det är oklart till sin innebörd och att det inte räcker till.  De välkomnar förslaget om en klimatlag och ett klimatpolitiskt råd. De ställer sig frågande till varför beredningen inte föreslår en ny formulering och precisering av miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan. Att beredningen stretchar analysen av nettoutsläpp till 2045 framhålls som positivt men framhåller att det finns oklarheter i analysen och hur det förhåller sig till färdplansunderlaget. Om Sverige ska vara ett föregångsland och förverkliga Parisavtalets ambitiösa målsättningar krävs nettonollutsläpp långt före 2045. Som avslutning poängteras att miljömålsberedningen i nästa delbetänkande kompletterar det lagda förslaget med avsevärt mer ambitiösa etappmål, nedbrutna på olika sektorer och kopplade till styrmedel som snabbt kan leda till minskade utsläpp.

Klas Lundbergh senior rådgivare på SSAB poängterar att det är viktigt att klimatomställningen går hand i hand med stärkt konkurrenskraft och att skapa arbetstillfällen. Han menar att arbetet har skett i en ologisk ordning och att besluten nu tvingas ta med bristfälliga konsekvensanalyser, vilket riskerar hela uppdraget då målnivån kan visa sig verklighetsfrämmande och skäligt dyr. Ambitionsnivån är för hög och går inte i takt med de omställningar som måste genomföras inom sektorer som basindustri, transport och jordbruk. Lundbergh vill se en komplettering till målformuleringen. ”Åtgärder i Sverige ska genomföras på ett sådant sätt att de inte medför att utsläppen ökar i andra länder”. Han delar inte beredningens behov av en klimatlag, utan skriver att det är administrativt onödigt. Det oklart hur det klimatpolitiska rådet ska förhålla sig till redan befintliga miljömyndigheter. Även Lundbergh anser att konsekvensbedömningen är bristfällig.

Lovisa Hagberg, miljöpolicyansvarig på WWF anser att det är mycket positivt att beredningen går fram med ett gemensamt förslag. Hon anser att det långsiktiga målet om nettonollutsläpp till 2045 inte är tillräckligt ifall vi ska begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader. Med nuvarande förslag på utsläppsminskningar borde målåret har satts till 2030. Hagberg menar att en klimatlag bidrar till en kontinuitet och stabilitet i klimatarbetet. Hon påpekar även att de sakkunniga inte haft tillgång till det fullständiga besluts- och konsekvensunderlaget vilket begränsat möjligheterna att bidra till arbetet.

Det var i december 2014 som den parlamentariska miljöberedningen fick i uppdrag av regeringen att föreslå ett klimatpolitiskt ramverk och en strategi för en samlad långsiktig klimatpolitik. Nu har alltså förslaget till ett klimatpolitiskt ramverk presenteras.

Nu går arbetet vidare med att utforma förslaget till en strategi med styrmedel och åtgärder. Detta delbetänkande ska lämnas senast den 1-juni 2016. Jag gissar att detta arbete kan bli än mer utmanande för beredningens ledamöter. Det är bara att hoppas att miljömålsberedningens ordförande till dess har läst på om skogens verkliga klimatnytta.