En av skogsbrukets viktigaste utmaningar är att komma till rätta med skadenivåerna på kultur- och fornlämningar i samband med skogsbruksåtgärder. Trots att många utbildningsinsatser har genomförts genom åren, så är skadenivån fortfarande på en oacceptabel hög nivå. Utan tvekan har skogsbrukets aktörer en hemläxa att göra. Det gäller inte minst att säkerställa så att information om kultur- och fornlämningar följer med genom hela kedjan av åtgärder och att kunskap finns på alla nivåer i företagen.

Men problemet ligger inte enbart hos skogsbruket. Jag menar att det krävs gemensamma ansträngningar mellan skogsbrukets aktörer och samhället om skador på skogens kulturmiljöer ska undvikas. Ett mycket bra exempel är den gemensamma satsning som pågår i Norr- och Västerbotten.

Bakgrunden till satsningen i norra Sverige var en exkursion utanför Vindeln för Skogsstyrelsens regionala sektorsråd i juni 2013 där skador på kultur- och fornlämningar diskuterades i fält. Exkursionen följdes upp med ett möte i Luleå där Skogsstyrelsens specialister på kulturmiljöfrågor redovisade resultaten från 2012 års inventeringar med avseende på hänsyn till forn- och kulturlämningar. Redovisningen visade på katastrofalt höga skadenivåer och resultaten var dessutom sämst i norra Sverige.

Jag deltog själv både på exkursionen i Vindeln och på mötet i Luleå. Det fanns en stor samsyn om att skadenivåerna är helt oacceptabla. Samtidigt efterlyste skogsföretagen en företagsvis återkoppling över skadeläget för att själva kunna analysera vad som gått snett och var det brister. Detta blev startskottet för en ömsesidig och transparent kraftsamling mellan skogsföretagen, länsstyrelserna och Skogsstyrelsen i Norr- och Västerbotten.

I mars 2014 samlades aktörerna på nytt. Skogsföretagen redovisade sin orsaksanalys till bristerna och vilka åtgärder man avsåg att vidta för att rätta till problemen. Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetets hänsynsuppföljning visade bland annat att de flesta skadorna uppstår i samband med markberedning.

Brister i kommunikationskedjan är en av de viktigaste orsakerna till att det har brustit i hänsynen. Dessutom har nog skogsvårdsentreprenörerna (markberedningsförare) varit en liten bortglömd grupp när utbildningar har genomförts. Men en jätteviktig slutsats är också att myndigheterna behöver jobba mer enhetligt, vara behjälpliga med avgränsningar och kvalitetssäkra lägesbestämningen av lämningar och skyddsområden. På mötet i mars togs även ett initiativ till en debattartikel om en nollversion för skador på kultur- och fornlämningar.

Arbetet har varit mycket konstruktivt och resultatinriktat. Bland annat beslutades att företagen själva skulle följa upp objekt med kultur- och fornlämningar som markberetts under sommaren 2014. I januari 2015 återsamlades parterna på nytt för att redovisa hur arbetet hade gått. Resultaten visade genomgående på mycket stora framsteg. Men det uppmärksammades även ytterligare förbättringsbehov, t.ex. att länsstyrelserna behöver en enhetligare uppföljning och terminologi.

Jag upplever att den viktigaste pusselbiten till framgångarna är att handläggarna vid länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten, numera skickar villkorsbeslut för fornlämningar digitalt i GIS-format. På så sätt kan informationen hanteras i företagens traktplaneringssystem. Detta minskar även risken att information faller bort vid efterföljande skogsvårdsåtgärder.

I januari tog SkogForsk ett välkommet initiativ och samlade företrädare från skogsnäringen och myndigheter till en gemensam träff för att diskutera hur vi tillsammans kan komma till rätta med skadenivåerna på kultur- och fornlämningar. Samarbetet i norra Sverige lyftes fram som ett gott exempel. Bland annat är tanken med SkogForsks initiativ att ta fram branschgemensamma riktlinjer. Fyra viktiga förbättringsområden identifierades. SkogForsk avser även att starta s.k. reco utbildningar för markberedningsförare. Mer information om SkogForsks satsning hittar du här.

Arbetet i Norr- och Västerbotten är ett lysande exempel på hur man genom dialog och samverkan kan åstadkomma stora förbättringar på kort tid. Glädjande är att det finns en samsyn om att detta gemensamma arbete behöver fortsätta med återkommande uppföljningsmöten. För nu gäller det att hålla i och utveckla arbetet ytterligare för att på sikt klara visionen om att undvika skador.