Regeringen har, efter en nio månader lång väntan, till sist presenterat regeringsuppdraget till Skogsstyrelsen om att genomföra en nationell inventering av nyckelbiotoper. Skogsägarföreningarna är minst sagt upprörda över hur uppdraget har formulerats. Frågan är hur inventeringen kommer att påverka virkesförsörjningen till skogsindustrin och hur många sågverk som tvingas stänga ned under de tio år som inventeringen ska pågå? Bakgrunden är att regeringen, i sitt uppdrag till Skogsstyrelsen, skriver att identifiering och registrering av nyckelbiotoper ska prioriteras i samband med att avverkningsanmälan lämnas in till myndigheten.

Vilken analys har regeringen gjort för att undersöka skogsägarnas drivkrafter att föryngringsavverka skog ifall Skogsstyrelsen, med stöd av ideell naturvård, samtidigt ska nagelfara avverkningsanmälningar i jakten på subjektivt bedömda nyckelbiotoper? Vän av ordning anser kanske att det är så det fungerar redan idag. Men för den enskilde skogsägaren kan skillnaden upplevas stor om Skogsstyrelsen dessutom har ett uttalat uppdrag att registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Risken är att skogsägare nu väljer att sitta still i båten och vara passiv i brukandet i väntan på att inventeringen av nyckelbiotoper ska upphöra, vilket kan påverka råvaruförsörjningen till industrin.

I detta blogginlägg reflekterar jag över hur det kunde gå så fel och uttrycker mina egna tankar över hur inventeringen kunde ha utformats för att inventering verkligen ska ses som ett kunskapsunderlag som skogsägaren kan använda för att planera sina naturvårdsåtgärder på fastighetsnivå.

Det är den 16 juni 2016 och jag sitter i bilen på väg hem från Mora. Under två dagar har jag deltagit i en exkursion i Dalarna med arbetsgruppen som jobbar med en nulägesanalys av nyckelbiotoper. Jag har en positiv känsla i kroppen. För första gången känner jag mig förhoppningsfull att knutarna kring den infekterade debatten om nyckelbiotoper kan vara på väg att lösas upp.

Dialogen i arbetsgruppen har varit väldigt god. Såväl ideell naturvård, myndigheter och representanter från skogsnäringen har bidragit i en konstruktiv dialog. Jag upplever att det finns en god samstämmighet om att nyckelbiotoper är viktiga ur naturvårdssynpunkt, men att registreringen av nyckelbiotoper utgör ett allvarligt arbetsmiljöproblem för såväl personal vid Skogsstyrelsen som hos skogsföretagen. Men framför allt är det många enskilda skogsägare som upplever allvarliga psykosociala problem i samband med att nyckelbiotoper registreras på deras marker. Särskilt känsligt är det när nyckelbiotoper registreras i samband med avverkningsanmälan. Då har skogsägaren kalkylerat med en intäkt från skogen. En intäkt som uteblir om avverkningen klassas som nyckelbiotop eftersom inga aktörer kan köpa virket på grund av certifieringsreglerna. Gunnar Linden, naturvårdsexpert vid LRF Skogsägarna, beskriver problemet på ett bra sätt i detta blogginlägg.

Slutsatsen av nulägesanalysen utmynnade i ett behov av en fortsatt samverkansprocess för att utveckla arbetssätt och kommunikation kring nyckelbiotoper. Så blev även fallet. En samverkansgrupp bildas och gruppen utvidgades med fler aktörer, bland annat utökas arbetsgruppen med ett antal forskare. Ett par möten hålls med den nya samverkansgruppen innan Skogsstyrelsen plötsligt skriver på DN-debatt den 9 mars 2017, att myndigheten tillsvidare pausar registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Debattinlägget kom utan förvarning. Jag bloggade på Skogssnack om att det var ett klokt beslut av Skogsstyrelsen eftersom metodiken inte fungerar. Så här i efterhand, med facit i hand, kan jag konstatera att beslutet nog inte var så klokt.

Miljörörelsen gick i taket och krävde generaldirektörens avgång. Med buller och bång hoppade ideell naturvård av samverkansprocessen om nyckelbiotoper, vilket även fick forskarna att kliva av processen. Naturskyddsföreningen gick så långt att de kallade beslutet för ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Skramlet från miljörörelsen och forskarna som klivit av processen fick regeringen att engagera sig i frågan. Den 4 september 2017 kom regeringen med beskedet att en landsomfattande inventering av nyckelbiotoper ska pågå under tio år. Nu, nästan nio månader senare kommer regeringens precisering av uppdraget till Skogsstyrelsen.

I uppdraget skriver regeringen att Skogsstyrelsen ska genomföra en landsomfattande inventering av nyckelbiotoper och betonar följande;

Det är viktigt att skogsägare accepterar arbetssätt samt har förståelse för behovet av och motivation för att bevara nyckelbiotoperna. Av bland annat detta skäl är det viktigt att inventeringarna håller hög kvalitet för att få ändamålsenliga kunskapsunderlag. Därför ska Skogsstyrelsen säkerställa att inventeringen och registreringen av nyckelbiotoper är rättssäker och effektiv”.

Skogsägarrörelsen har varit tydliga med vad som krävs för att det ska finnas en acceptans för inventeringen. Det handlar om att nyckelbiotopsbegreppet begränsas till mindre områden som tydligt avviker från den kringliggande skogen och har höga naturvärden.

Att sådana mindre områden endast ska kunna klassas som nyckelbiotop om staten är beredd att ersätta skogsägaren ekonomiskt.

Att när staten inte vill betala, är det skogsägarens eget val om området ska avsättas eller ej. Vill inte skogsägaren det, ska området inte heller klassas som nyckelbiotop.

Det rimmar även med vad regeringen skriver i strategin för Sveriges första skogsprogram;

Den grundlagsskyddade äganderätten ska respekteras och det är den enskilde skogsägaren som tar beslut om hur skogen ska brukas inom ramen för gällande lagstiftning. Skogspolitiken ska vara förutsäg¬bar och bedrivas så att det lönar sig för den enskilde skogsägaren att sköta sin skog så att skogens olika nyttor kan utvecklas och tas till vara på bästa möjliga sätt. Förändringar av styrmedel som påverkar äganderätten och införs på kort tid reducerar skogsägarnas incitament till långsiktigt hållbart brukande av skogen”.

Regeringen hade kunnat utforma uppdraget till Skogsstyrelsen som en inventering av naturvärden där nyckelbiotoper enbart ska registreras om området förenas med ett formellt skydd. På så sätt skulle skogsägare garanteras ersättning för de områden som är viktigast för naturvården. I övrigt borde naturvärden beskrivas och delges skogsägaren som själv avgör hur området ska skötas.

Då skulle inventeringen verkligen fungera som ett kunskapsunderlag, där skogsägaren har möjlighet att undanta området som en frivillig avsättning, eller bedriva ett anpassat skogsbruk med förstärkt hänsyn. Rättssäkerheten skulle garanteras genom att ekonomisk ersättning automatiskt knyts till de områden som registreras som nyckelbiotop. På så sätt skulle regeringen även kunna säga att man har beaktat riksdagens tillkännagivanden om att inventeringen av nyckelbiotoper är effektiv och rättssäker, samt tillkännagivandet om incitament för ett hållbart skogsbruk.

Just nu känns den goda känslan som jag hade i bilresan på väg hem från Mora väldigt avlägsen. Det är uppenbart att regeringsuppdraget om att inventera nyckelbiotoper, som det nu är formulerat, tyvärr går tvärs emot regeringens egen vision i Skogsprogrammet.

Skogen, det gröna guldet, ska bidra med jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi

Låt istället skogsprogrammet bli den arena där andra arbetssätt än registrering av nyckelbiotoper testas, utvecklas och utvärderas för att tillvarata skogsägarnas incitament och drivkrafter för bevarande av höga naturvärden.

Norras synpunkter på Skogsprogrammet kan du läsa här. Skogsägarrörelsen kommenterar även Skogsprogrammet i ATL.