I förra veckan arrangerade Skogslänet Västerbotten och Nolia AB skogskonferensen, Från #METOO till handling. Konferensen hölls i Umeå och lockade närmare 300 deltagare. Det är förstås glädjande att deltagartrycket på en konferens för en mer jämställd skogssektor engagerar och är så högt att arrangörerna tvingas byta till större lokaler flera gånger. Även om man skulle önska att en konferens om trakasserier, sexism och diskriminering inte alls skulle vara nödvändig att arrangera.
Jag tycker själv att det var en riktigt bra konferens med flera föredrag som ledde till eftertanke. Det är uppenbart att skogsbranschen har en resa att göra för att förändra strukturer och föreställningar som begränsar kvinnor och män att aktivt bruka, äga och arbeta i skog. Skogsbranschens egna metoo-upprop, #slutavverkat, är ett bevis för detta. Alla har ett ansvar att bidra och fundera över hur man själv agerar och uttrycker sig.
Under konferensen pratade jag med några jägmästarstudenter som framhöll att det kan vara svårt att förklara för andra studenter vad jägmästarprogrammet innebär i praktiken och att titeln ofta leder tankarna fel. Kan det vara orsaken till att antalet förstahandssökande till jägmästarprogrammet har minskat sedan 1990-talet? En omodern program- och yrkestitel som följer av historiska strukturer och en kultur som är svår att bryta?
Med tanke på skogens och hållbarhetsfrågornas avgörande betydelse för livskraftiga ekosystem, en hållbar samhällsutveckling och alla användningsområden som skogsråvaran kan användas till för att bidra med klimatnytta, så borde antalet ansökningar till jägmästarprogrammet ligga på rekordnivåer. Vem vill inte studera och jobba i en hållbar framtidsbransch som kan bidra till lösningen i vår tids största samhällsutmaning?
Istället har ansökningarna till jägmästarprogrammet sjunkit kraftigt under längre tid. Enligt ett blogginlägg 2016 av Anders Alanärä, vicedekan, utbildningsfrågor vid SLU, har antalet förstahandssökande till jägmästarprogrammet minskat med ca 3 procent per år sedan 1990! Även om den negativa trenden bröts 2016, så är det en allvarlig utveckling för en framtidsbransch som har så mycket positivt att bidra med i samhällsomställningen till en växande bioekonomi.
Jag roade mig med att googla ordet jägmästare. Den första träff som kommer upp är från Wikipedia, innehållande en bild på sex män bärande vapen i uniformer. Vilken bild ger detta av jägmästaryrket?
Historien går förstås inte att ändra. Men är det inte hög tid att omstrukturera och döpa om jägmästarprogrammet till något nytt och fräscht? Till något som signalerar hållbarhet och som lockar både kvinnor och män att vilja utbilda sig?
”Vi har redan provat att ändra jägmästartiteln. Vi döpte om jägmästarprogrammet till skogsvetarprogrammet och kopplade det till en magisterexamen under 1990-talet. Det fungerade inte”, kanske någon jägmästare framhåller.
Men gav SLU namnbytet en ärlig chans? En titel som jägmästare eller skogsvetare tror inte jag ger något eko bland presumtiva studenter från storstadsregioner som saknar tidigare skoglig koppling. Är det inte så att jägmästartiteln i första hand lockar personer som redan har insikt i branschen eller har ett stort intresse för skog och jakt?
Med risk att få halva skogssverige emot mig, sticker jag ut hakan och hävdar att det är dags att döpa om jägmästarprogrammet och slopa jägmästartiteln. Jag tror det är en förutsättning för att skapa en attraktionskraftig skoglig högskoleutbildning som får studenter från hela landet att vilja studera vid SLU i framtiden.
Så vad skulle jägmästarprogrammet döpas om till för att vända den negativa ansökningstrenden? Jag tror att ”Biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet skulle kunna vara ett alternativ. Eller enbart ”Bioekonomiprogrammet”? Men det senare ser jag snarare som en möjlig inriktning i det Biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet. Andra inriktningar skulle kunna vara ekologi och miljö, skogsskötsel och skoglig planering, marknad och råvaruförsörjning samt bioekonomi och industri. Utbildningen skulle kunna leda till en magisterexamen i Klimat- och hållbarhetsfrågor eller kopplad till den programinriktning som studenten själv väljer.
Första året bör kunna läsas på flera olika orter i landet för att skapa ett intresse och förståelse för skogens alla användningsområden. Därefter ges möjligheten att fördjupa sig inom olika inriktningar. Med denna förändring och en bred marknadsföring till elever på gymnasieskolor tror jag ansökningarna till biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet skulle bli högt.
Men finns modet och viljan inom SLU att testa nya vägar? Eller är befintliga strukturer och kulturer så starkt rotade att det inte är möjligt att gå till handling?
Kompetensfrågan kommer vara avgörande för att klara omställningen till en växande bioekonomi. Fler personer måste få upp ögonen för att skogsnäringen är en framtidsbransch som kan ersätta fossil energi med förnybara alternativ. För detta behövs en attraktiv bransch som attraherar både kvinnor och män. Ett steg på vägen tror jag är att döpa om jägmästarprogrammet och slopa jägmästartiteln.
Jag kan varmt rekommendera alla intresserade och nyfikna studenter att utbilda sig för att jobba i ett klimatföretag i framtiden. Det kan man bevisligen göra utan att inneha en jägmästartitel.
31 oktober, 2018 kl. 9:58
Jag inleder med ett erkännande till jägmästarna: Jag anser svensk skogsnäring nu är mycket internationellt framstående och jag tror att en starkt bidragande historisk orsak är den gemensamma traditionsfyllda jägmästarutbildningen som i något för hög grad genomsyrade det skogliga. Jägmästarna har tolererat utbölingen mig på ett sätt som känts bra.
Men det är mycket i skogspsykologi – eller skall jag kalla det skogspsykiatri – bl a hos jägmästarna som jag inte förstår och som förefaller komplett ologiskt.
I grunden ligger mitt öde: Diverse med tiden allt mer besvärande psykiska och sociala defekter, t ex odugligt minne. Karriär: Slätstrukna studentbetyg. Grundstudier fokuserade på fysik. Sedan strålningsfysik, strålningsbiologi och först i 25 års-åldern genetik och så småningom skogsgenetik. Mina kunskaper i biologi, genetik och skog är huvudsakligen självinlärning. Ändå blev jag professor i skogsgenetik 1977-2009 och därmed den formellt – om än ej reellt – viktigaste auktoriteten rörande de svenska skogarnas genetik, som i mycket dominerat det geografiska Sverige i över tre decennier. Varför är jägmästarna så ointresserade av en av de allra viktigast aspekterna på skog, så att en uppkomling som jag vid ung ålder kan få den ledande positionen på livstid?
Jag var verksam i Umeå, dit huvuddelen av skogis omlokaliserades 1978 – på pappret, även om det kunde ifrågasättas om det reellt blev så. Jag var med att bygga upp Umeå som så småningom överraskande utvecklats till den internationella skogsforskningens (troligen) starkaste stad, jag redogör för detta på http://daglindgren.upsc.se/Energi/Skogsforskningshuvudstad.pdf Det beror inte på att skogsforskning på andra orter är sämre, tvärtom bidrar ortsöverskridande samarbete till Umeå styrka, men Umeå är numera störst. Det är uppenbart att Umeå förvaltat sitt pund väl, men det är ändå ofattbart att en kall och våt avkrok av Sverige 70 mil norr om medelpunkten för skogens tillväxtmedelpunkt kunnat utvecklas så väl.
Obildad som jag är inom det skogliga blev jag alltmer fokuserad på att bidra till att Sverige och världens skogar förbättrades genom genetisk förädling och produktion av förädlat frö, mer engagerad än någon jägmästare tycks det mig. Glädjande nog tycker jag nu att Sverige är bland de världsledande även inom tillämpad skogsträdsförädling trots lång rotationstid och tid till sexuell mognad, men där har dock jägmästare nationellt spelat en viktigare roll. Gången var att jägmästare anställdes av Skogforsk och efter anställningen blev duktiga på förädlingsinriktad skogsgenetik. Betydelsefullt var att jag råkade snacka med SLUs rektor medan vi väntade på ett flyg, vilket ledde till att Skogforsk anställde en duktig husdjursförädlare som förädlingschef, vilket bidrog till ett önskvärt nytänkande bortom jägmästartänket.
Med min bakgrund från eget arbete med mutationer i jordbruksväxter i början av karriären ansåg jag inte GMO var något för operativt skogsbruk i kontrast till jägmästarnas övertro på metoden. Men idag tror jag utvecklingen av de genetiska molekylära manipulationsverktygen nått så långt att de snart kan bli operationellt viktiga även i skogsbruket.
Min professur återbesattes. I första och andra förslagsrum sattes kineser som jag introducerade i västerländsk skogsgenetik vid en kurs jag gav i Beijing 1988! Varför är jägmästare så ointresserade av min kompetens så att Sverige måste importera kineser för att fylla den?
Nu finns många icke-jägmästare på skogligt viktiga funktioner, men jag tror jägmästare tenderar att tro för starkt och blint på auktoriteter inom andra områden. Det bästa är förstås en blandning av olika grundkunskaper. Jag tror också man skall inse att grundutbildningen inte är avgörande, kunskaper kan förvärvas senare, och förnuft finns ofta även där formell grundutbildning saknas. Yrkeslegitimation tror jag är bra inom många områden men skogsvetare hör inte till dem.
Slutligen tycker jag jägmästare är en sedan ett halvsekel antikverad och missvisande examenstitel, och det är svårt att förstå att skogsvetare inte slagit igenom som ersättning. Ointresset för vad jag håller på med (utöver onyanserade ifrågasättanden) är också svår att förstå, det är ju ändå en superviktig komponent i framtiden för en hotad planet. Men det är så mycket som är svårt eller omöjligt att förstå inom hela samhället och det skogliga speciellt. Våra liv och samhället styrs i så hög grad av irrationella slumpfaktorer.
31 oktober, 2018 kl. 16:29
Just nu pågår ett intensivt arbete med att forma framtidens skogliga utbildningar vid SLU. Det 5-åriga jägmästarprogrammet kommer med stor sannolikhet att delas upp i ett kandidatprogram (3 år) och flera olika mastersprogram (2 år) med start 2020. Titeln på det tänkta kandidatprogrammet är inte satt ännu men kommer inte att bli jägmästare. Däremot kommer möjligheten att ta ut en jägmästarexamen fortsatt att vara möjlig via kombinationen av skoglig kandidat och skoglig master. Vi ser även över möjligheten till skogliga studier på fler av SLU:s campus.
Anders Alanärä
Vicedekan vid fakulteten för skogsvetenskap
02 november, 2018 kl. 3:08
Åter en mycket bra och viktig artikel av Jonas Eriksson. Men det är inte bara jägmästartiteln och utbildningens innehåll som måste under lupp. Framförallt måste vi på allvar börja diskutera den fallande lönsamheten i skogsbruket som skadar hela näringen. Bristande lönsamhet är nämligen roten till hela problematiken. Dagens skogsbruk är helt enkelt för dyrt i förhållande till värdet man får ut. Om det måste vi i näringen våga prata. Det är fallande lönsamhet som gör att vi inte kan betala skogsvårdare, entreprenörer och maskinägare vettiga ersättningar. Många duktiga maskinförare går nu från gröna maskiner i skogen till gula maskiner på vägar och byggen och får 50.000 mer i årslön och vettiga arbetstider. Det är fallande lönsamhet som gör att bolagen avverkar tidigare naturvårdsavsättningar och tar öppen strid med stora delar av den ideella naturvården. Vilken ung människa vill idag läsa till jägmästare för att nästa dag stå på barrikaderna och slåss och argumentera för stora kalhyggen som 90 procent av svenska folket inte gillar?
Ja, SLU bidrar med den förmodligen bästa skogliga produktionsutbildningen i världen. Men man har också likformat en hel näring och vi behöver därför modernare, flera och konkurrerande gröna utbildningar.
02 november, 2018 kl. 9:59
Som färdigutbildad ”Skogskandidat” från Linneuniversitetet är det många utanför den skogliga sektorn som undrar om jag är jägmästare. ”Nä… ungefär som skogsmästare men med mer teori, internationalisering, bioekonomi…” när jag är klar med att förklara min titel ser personen som frågade ännu mer ut som ett frågetecken. Jag tror precis som du skriver i artikeln att titlar bör reflektera innehållet. Läser en person 3 år statsvetenskap blir hen statsvetare. Läser jag 3 år skogsvetenskap (forest science) borde väl jag bli ” skogsvetare” och inte ”skogskandidat”? Helt klart har jägmästare titeln dragits i gruset efter #meetoo. Den stolthet som titeln ”jägmästare” hade förrut verkar vara ett minne blott (när jag frågat unga kvinnor som läser på SLU) , men vad vet jag när jag endast är en skogskandidat
02 november, 2018 kl. 10:54
Intressant tanke, men tror inte en titeländring är enda lösningen. För att det ska vara intressant att söka sig till en skogsutbildning så måste man modernisera mer än bara namnet. Hela branschen behöver moderniseras, och då pratar jag inte om teknik, utan om normer och värderingar. Det funkar inte att fortsätta upprätthålla konservativa normer och värderingar om man vill att unga människor ska se detta som en framtidssektor.
05 november, 2018 kl. 22:45
Titeln är inte problemet!
Att avveckla jägmästartiteln torde knappast leda till att förbättra denna skogsakademiska utbildnings attraktionskraft. Problemet med lågt söktryck är av betydligt djupare karaktär än så.
På ett övergripande plan finner vi urbaniseringen, vilken medfört minskat intresse för skogliga utbildningar generellt. Det samma gäller andra yrkesinriktningar inom de areella näringarna, liksom för (skogs)industrin. Bland blivande och varande studenter på universitet och högskolor toppar presumtiva arbetsgivare som Google och Spotify snart sagt alla popularitetslistor. Företag/organisationer med skoglig anknytning hamnar långt ner i ranking, om de över huvud taget syns. Hur hållbara framtidsbranscher de själva än må anse sig vara.
Jägmästarprogrammets geografiska lokalisering är ännu en försvårande faktor. För många tätortsungdomar söder om limes norrlandicus ter det sig nog inte så lockande att spendera fem studieår i en förhållandevis liten stad i Norrland.
I den riktning som skogssektorn utvecklats, framstår jägmästarutbildningen därtill vara överdimensionerad i antal. Att dra på sig fem års studieskulder för att sedan bli virkesköpare är kanske inte vad man tänkt sig. Därmed inget förklenande menat om sagda yrke.
Under min egen yrkestid hade jag nöjet att genomföra anställningsintervjuer med flera hundra nyutexaminerade jägmästare/skogsvetare. Frågan ställdes då alltid vad vederbörande tyckte om utbildningen på ”Skogis”. Kan inte erinra mig några direkt negativa omdömen om utbildningens inriktning och innehåll per se. Däremot var det över tid i tilltagande grad allt vanligare att den ansågs föga utmanande, bedriven i lågt tempo och med lågt ställda krav. Med ett sådant rykte sprids inga positiva ringar på vattnet.
Att därtill en, enligt utsago liten, grupp ohyfsade tölpar till skogsstudenter med en nattstånden kvinnosyn, genom sitt beteende tillåts allvarligt skada utbildningens renommé är naturligtvis oacceptabelt och djupt beklagligt.
Marknadsföringen av jägmästarprogrammet, lämnar även det mycket övrigt att önska. Inte sällan konserveras här förlegade schabloner och stereotyper, låt vara i modernare tappning.
Sedan är det en självklarhet att den skogsakademiska utbildningen som sådan, oavsett vad den kallas, fortlöpande måste utvecklas i takt med tiden, i nära dialog och samverkan med näringsliv och övriga samhället. Att lyckas med detta är av fundamental vikt för såväl utbildningens attraktivitet som sektorns konkurrenskraft. Att ta bort yrkestiteln jägmästare löser inget problem. Rätt hanterat kan den istället bidra till att återförstärka den högsta skogliga akademiska utbildningens varumärke.
Läs gärna ”Framtidens skogsakademiker”, KSLA:s tidskrift 5/2018. Där ges en ingående och aktuell analys av skogsakademisk utbildning i ett tidsövergripande perspektiv, med en hel del tankegods som underlag för att anträda vägen framåt.