I förra veckan arrangerade Skogslänet Västerbotten och Nolia AB skogskonferensen, Från #METOO till handling. Konferensen hölls i Umeå och lockade närmare 300 deltagare. Det är förstås glädjande att deltagartrycket på en konferens för en mer jämställd skogssektor engagerar och är så högt att arrangörerna tvingas byta till större lokaler flera gånger. Även om man skulle önska att en konferens om trakasserier, sexism och diskriminering inte alls skulle vara nödvändig att arrangera.

Jag tycker själv att det var en riktigt bra konferens med flera föredrag som ledde till eftertanke. Det är uppenbart att skogsbranschen har en resa att göra för att förändra strukturer och föreställningar som begränsar kvinnor och män att aktivt bruka, äga och arbeta i skog. Skogsbranschens egna metoo-upprop, #slutavverkat, är ett bevis för detta. Alla har ett ansvar att bidra och fundera över hur man själv agerar och uttrycker sig.

Under konferensen pratade jag med några jägmästarstudenter som framhöll att det kan vara svårt att förklara för andra studenter vad jägmästarprogrammet innebär i praktiken och att titeln ofta leder tankarna fel. Kan det vara orsaken till att antalet förstahandssökande till jägmästarprogrammet har minskat sedan 1990-talet? En omodern program- och yrkestitel som följer av historiska strukturer och en kultur som är svår att bryta?

Med tanke på skogens och hållbarhetsfrågornas avgörande betydelse för livskraftiga ekosystem, en hållbar samhällsutveckling och alla användningsområden som skogsråvaran kan användas till för att bidra med klimatnytta, så borde antalet ansökningar till jägmästarprogrammet ligga på rekordnivåer. Vem vill inte studera och jobba i en hållbar framtidsbransch som kan bidra till lösningen i vår tids största samhällsutmaning?

Istället har ansökningarna till jägmästarprogrammet sjunkit kraftigt under längre tid. Enligt ett blogginlägg 2016 av Anders Alanärä, vicedekan, utbildningsfrågor vid SLU, har antalet förstahandssökande till jägmästarprogrammet minskat med ca 3 procent per år sedan 1990! Även om den negativa trenden bröts 2016, så är det en allvarlig utveckling för en framtidsbransch som har så mycket positivt att bidra med i samhällsomställningen till en växande bioekonomi.

Jag roade mig med att googla ordet jägmästare. Den första träff som kommer upp är från Wikipedia, innehållande en bild på sex män bärande vapen i uniformer. Vilken bild ger detta av jägmästaryrket?

Historien går förstås inte att ändra. Men är det inte hög tid att omstrukturera och döpa om jägmästarprogrammet till något nytt och fräscht? Till något som signalerar hållbarhet och som lockar både kvinnor och män att vilja utbilda sig?

Vi har redan provat att ändra jägmästartiteln. Vi döpte om jägmästarprogrammet till skogsvetarprogrammet och kopplade det till en magisterexamen under 1990-talet. Det fungerade inte”, kanske någon jägmästare framhåller.

Men gav SLU namnbytet en ärlig chans? En titel som jägmästare eller skogsvetare tror inte jag ger något eko bland presumtiva studenter från storstadsregioner som saknar tidigare skoglig koppling. Är det inte så att jägmästartiteln i första hand lockar personer som redan har insikt i branschen eller har ett stort intresse för skog och jakt?

Med risk att få halva skogssverige emot mig, sticker jag ut hakan och hävdar att det är dags att döpa om jägmästarprogrammet och slopa jägmästartiteln. Jag tror det är en förutsättning för att skapa en attraktionskraftig skoglig högskoleutbildning som får studenter från hela landet att vilja studera vid SLU i framtiden.

Så vad skulle jägmästarprogrammet döpas om till för att vända den negativa ansökningstrenden? Jag tror att ”Biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet skulle kunna vara ett alternativ. Eller enbart ”Bioekonomiprogrammet”? Men det senare ser jag snarare som en möjlig inriktning i det Biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet. Andra inriktningar skulle kunna vara ekologi och miljö, skogsskötsel och skoglig planering, marknad och råvaruförsörjning samt bioekonomi och industri. Utbildningen skulle kunna leda till en magisterexamen i Klimat- och hållbarhetsfrågor eller kopplad till den programinriktning som studenten själv väljer.

Första året bör kunna läsas på flera olika orter i landet för att skapa ett intresse och förståelse för skogens alla användningsområden. Därefter ges möjligheten att fördjupa sig inom olika inriktningar. Med denna förändring och en bred marknadsföring till elever på gymnasieskolor tror jag ansökningarna till biobaserade klimat- och hållbarhetsprogrammet skulle bli högt.

Men finns modet och viljan inom SLU att testa nya vägar? Eller är befintliga strukturer och kulturer så starkt rotade att det inte är möjligt att gå till handling?

Kompetensfrågan kommer vara avgörande för att klara omställningen till en växande bioekonomi. Fler personer måste få upp ögonen för att skogsnäringen är en framtidsbransch som kan ersätta fossil energi med förnybara alternativ. För detta behövs en attraktiv bransch som attraherar både kvinnor och män. Ett steg på vägen tror jag är att döpa om jägmästarprogrammet och slopa jägmästartiteln.

Jag kan varmt rekommendera alla intresserade och nyfikna studenter att utbilda sig för att jobba i ett klimatföretag i framtiden. Det kan man bevisligen göra utan att inneha en jägmästartitel.