Den senaste tiden har det i många olika sammanhang slagit mig att det finns en bristande insikt och förståelse för vilka det är som äger skogsmarken i Sverige. Jag tror att det är en väldigt liten andel av befolkningen i landet som faktiskt vet att 50 % av skogsarealen ägs av enskilda familjeskogsbrukare.

Vilka olika drivkrafter, förutsättningar och känslor som privata skogsägare har för att vårda den egna skogen glöms ofta bort när skogspolitiska beslut ska fattas eller när olika processer och utredningar tar avstamp.

Ett aktuellt exempel är förslaget i skatteförenklingsutredningen som föreslår att skogskontot och skogsskadekontot ska slopas. Effekterna av ett sådant agerande beskrivs på ett bra sätt av Pär Lärkeryd i denna krönika.

Lärkeryd påpekar bland annat att ryggraden i det svenska skogsbruket är enskilda skogsägare och att det behövs särskilda skatteregler, inte minst för att stimulera skogsägare att investera i god skogsvård.

Så här såg ägarstrukturen ut 2012 enligt Skogsstyrelsens Skogsstatistiska årsbok.
50 % enskilda ägare
25 % privatägda aktiebolag
14 % statsägda aktiebolag
6 % övriga privata ägare
3 % staten
2 % övriga allmänna ägare

Finns det anledning att i högre utsträckning beakta ägarstrukturen i skogs- och naturvårdspolitiken?