Änok-domen, där domstolen ansåg att två mindre avverkningar som Skogsstyrelsen beviljat stod i strid med 18 § skogsvårdslagen, har precis som jag förutspådde, skapat stora hål i myndighetens börs. Skogsstyrelsens resurser och anslag för naturvård urholkas nu av § 18 ärenden.
Men gör Skogsstyrelsen en korrekt tolkning när myndigheten inte anser sig kunna bilda biotopskyddsområde för hela det berörda området? Av totalt 45 hektar erbjuder Skogsstyrelsen sig att bilda ett biotopskyddsområde på 12,7 hektar. För den övriga arealen är myndigheten beredd att betala intrångsersättning, men utan att bilda något formellt skydd eller att märka ut områdena i fält.
Samtidigt poängterar myndigheten att om ägare till fastigheten åter ansöker om tillstånd till avverkning inom berörd del av fastigheten och tillstånd nekas eller villkoras, uppkommer ingen ytterligare rätt till ersättning. Detta gäller även om fastigheten byter ägare och den nya ägaren ansöker om avverkningstillstånd.
Skogsstyrelsen anser nämligen att de inte kan bilda biotopskyddsområden som är större än ca 20 hektar. Om själva biotopen är större än så kan Skogsstyrelsen inte skydda en del av biotopen, utan hela biotopen måste ingå. Detta enligt myndighetens egen bedömning.
Att skogsmark som avsätts i fjällnära skog inte räknas in i miljökvalitetsmålet levande skogar är ett känt faktum. Men hur räknas områden där staten betalar ut intrångsersättning, där något formellt skydd inte bildas? Räknas dessa områden med i någon statistik för skyddad skog? Och är det rimligt att Skogsstyrelsen tillämpar denna “osynliga skyddsform”? Ska inte myndigheten använda sig av befintliga skyddsformer i miljöbalken?
06 april, 2016 kl. 9:31
Hej Jonas!
För att skydda skog ska vi använda oss av befintliga skyddsformer. Biotopskydd ska användas för små mark- eller vattenområden som är livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter eller som är särskilt skyddsvärda. Enligt våra allmänna råd är små områden sådana som normalt inte överstiger 20 hektar. Är områden större än så är inte biotopskydd en möjlighet, istället ska andra skyddsformer användas. Att hela det skyddsvärda området ska ingå i det som beslutas som biotopskyddsområde har prövats i domstol – och är alltså inte bara en bedömning som vi gör.
Änokdomen innebar att våra rutiner hur 18 § skogsvårdslagen ska tillämpas fick ses över. Numera ska, i de flesta fall, avverkningstillstånd nekas i värdefulla naturområden. Det har i sin tur fått till följd att fler tillståndsansökningar för avverkning i fjällnära skog avslås. Dock kan den som söker tillstånd, men som inte får det, ha rätt till ersättning. Som myndighet måste vi rätta oss efter den situation som uppstått och använda oss av de regelverk, verktyg och medel vi förfogar över.
Skogsstyrelsens anslag för skydd får användas såväl ovan som nedan fjällnära skog, men etappmålet gäller nedan. Följaktligen kommer takten minska i uppfyllandet av etappmålet i Levande skogar när resurserna i ökad utsträckning används för ovan gränsen för fjällnära skog.
Vi pekade redan i ett tidigt skede på att en effekt kunde bli just det som nu sker – att medel för skydd av skog i högre grad än vad som tidigare planerats går till att skydda skogar ovanför fjällgränsen, istället för andra områden i landet där det också finns skyddsvärda skogar.
Men skogsbruket kan också påverka detta själva. I den mån skogsägare som har innehav både ovan och nedan fjällgränsen kan prioritera områdena ovan gränsen inom ramen för sina frivilliga avsättningar, istället för att ansöka om tillstånd för avverkning, kan pengarna istället användas för befintliga skyddsformer i miljöbalken. Områdena skulle då också räknas in i miljömålet.
De områden där tillstånd nekas och staten betalar ut ersättning utan att ett formellt skydd bildas blir självklart viktiga i miljöarbetet, bland annat i miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Hur de kommer att synas i statistiken vet vi inte ännu, men tillsammans med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser har vi inlett ett arbete för att samordna handläggningen och synliggöra de områden där tillstånd nekats och ersättning betalts ut utan att biotopskyddsområde kunnat beslutas.
Staffan Norin, regionchef Skogsstyrelsen
07 april, 2016 kl. 15:57
I mina ögon låter agerandet mycket märkligt. Skogsstyrelsen säger att befintliga skyddsformer ska användas. Här väljer man ändå att använda en ny tidigare okänd form. Varför använder man sig inte av naturreservat? Det har väl ingen betydelse om det är Skogsstyrelsen som prövar 18 § SVL. Staten måste väl ändå ta ansvar för de beslut och bestämmelser man tagit oavsett om det görs av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen?
Det känns också tveksamt att man anser att ett förbud även ska gälla mot nya fastighetsägare. Om det inte står inskrivet i fastighetsregistret blir det svårt för den som ska köpa att kontrollera om några sådana förbud finns på fastigheten. Det uppstår en stor rättsosäkerhet.
Ur ett naturvårdsperspektiv känns det märkligt att större skogsägare nu uppmanas att lägga sina frivilliga avsättningar fjällnära. Bara för att staten sagt att man ska prioritera ner fjällnära i strategin för skydd av skog. Det är ju inte bättre ur ett naturvårdsperspektiv att frivilliga avsättningar läggs där. Det kan möjligen se bättre ut på papperet att staten skyddar effektivt, men risken är att skogsbruket åter beskylls för att lägga sina frivilliga avsättningar där de kostar minst.
09 april, 2016 kl. 17:45
För mig är det svårt att förstå!
Läste http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/miljo%20och%20klimat/Tillst%C3%A5ndet%20i%20milj%C3%B6n/rapport-uppf%C3%B6ljning-milj%C3%B6tillst%C3%A5ndet-komprimerad-KLAR.pdf
Tittar man på figur 5.1 ser man att i Götaland och Svealand det inte finns över 0.5% naturskog. I Norrland och särskilt Z, AC och BD finns mer. Skydd i söder är angelägnare än i norr!
Det har talats om att det bör finnas 20% “naturskog” för att arterna skall klara sig. Jag tror att det räcker med avsevärt mindre, bl a eftersom arterna klarar sig ganska bra även i södra Sverige, där det bara finns någon hundradel av den naturskog som påstås behövas.
Men titta på figur 5.3. Det kryllar av “naturskog” ovanför fjällgränsen i AC och BD, och arealen ökar. Men det är där man skall bränna naturskyddskrutet! Och skogsbruket uppmanas lägga sina frivilliga avsättningar där!
12 april, 2016 kl. 8:53
Tycker jag vill komplettera mitt föregående inlägg
Först fastnade jag för att det enligt sid 15 finns väldigt lite plantageliknande skog. Eftersom gröna grupper ofta likställer vad som kommer efter kalhyggen med plantager är det ett starkt motargument. T ex här argumenterar jag mot vad de gröna påstår: https://twitter.com/Dag_Lindgren/status/719372999439343616 Jag tyckte inte det verkade som skogsbruket kommit på det själva. Samtidigt ser jag det som ett underkännande av skogsbrukets förmåga att uppfylla tidigare ambitioner. Har skogsbruket bara åstadkommit 3% plantageliknande skogar? Svagt!
Men Tabell 5.1 gäller utanför skyddad skog och många urskogsliknande skogar finns i skyddad skog. Därför underdrivs andelen urskogsliknande (=naturskog?). Men andemeningen är nog riktig.
Jag ville ha detta sagt, jag gör fel ibland, men eftersträvar att då rätta mig.
16 april, 2016 kl. 20:21
Inspirerad av diskussionen på skogssnack och skogstaxeringsrapporten med förekomst av naturskogsliknande skrev jag en webbartikel om fjällnära skogar på http://daglindgren.upsc.se/Naturv/FjallnaraNaturtyp.pdf