Kammarrätten i Sundsvall anser att Skogsstyrelsen gjorde fel när myndigheten beviljade avverkningstillstånd för två mindre områden i Kvikkjokk. Domstolen anser att avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården och stoppar avverkningen med stöd av 18 § skogsvårdslagen.

Domen är unik. Det är nämligen första gången som en avverkning stoppas med stöd av 18 § skogsvårdslagen.
Vilka konsekvenser får då domen? Det beror förstås på om domen vinner laga kraft. Berörda parter kan överklaga domen till högsta förvaltningsdomstolen, senast den 9-januari 2015.

För markägarna är frågan egentligen överspelad. Verkställs domen har de, efter 13 års väntan, äntligen fått en garanti för ekonomisk ersättning. Ärendet påbörjades redan 2001, i samband med stormfällningar i området. Lagen säger att om en avverkning stoppas med stöd av 18 § skogsvårdslagen måste Skogsstyrelsen enligt 19 § skogsvårdslagen, på statens vägnar, söka en uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller inlösen av fastigheten enligt ersättningsreglerna i miljöbalken.

Så långt kan domen tyckas vara positiv. Men vad betyder kammarrättens dom i ett större perspektiv?

Markägarnas högsta önskan är att få bruka sin skog. Men efter alla turer vill de nu få ett avslut i ärendet. Därför lämnade man 2012 in en intresseanmälan enligt kometprogrammet till länsstyrelsen i Norrbotten. Syftet var att få tillstånd en dialog om ett formellt skydd och en helhetssyn av naturvärdena på hela deras fastighetsinnehav. Dialogen har varit god, men någon överenskommelse har inte upprättats då det finns felaktigheter i utförd värdering. Samtalen som förts med länsstyrelsen avser ett betydligt större område, än det som kammarrätten nu nekat avverkning på. Enligt domen är det nu istället Skogsstyrelsen, som enligt lagstiftningen, ska föra statens talan.

Den fjällnära skogen utgör ett mycket vidsträckt område som sträcker sig från Dalarnas län i söder längs hela fjällkedjan upp till gränsen mot Finland i Tornedalen, Norrbottens län. Utöver detta ingår stora markområden som enklaver längre österut på vissa höjdlägen, särskilt i Norr- och Västerbotten.

Totalt omfattar den fjällnära skogen ca 3,2 miljoner hektar, vilket innebär att drygt sju procent av Sveriges landareal är fjällnära skog. Karaktäristiskt för den fjällnära skogen är att den ofta har höga naturvärden. Omfattande reservatsbildningar gjordes under 1980-1990 talet i de fjällnära områdena där skyddsintressena var särskilt starka. Före 1987 fanns endast ett fåtal naturreservat i det fjällnära området. Idag är ca 50 procent av den fjällnära skogen formellt skyddad och utgör den i särklass mest skyddade regionen i landet i form av nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden.

Nationella strategin för formellt skydd av skog, som antogs av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i juni 2005, fokuserar därför på området nedanför den fjällnära gränsen. Även etappmålet för formellt skydd av skog, inom miljömålet levande skogar, tar sikte på arealer nedanför den fjällnära gränsen.

Nyligen beslutades om ett nytt etappmål, där ytterligare 150 000 hektar skogsmark ska undantas från brukande nedanför den fjällnära gränsen till år 2020. Av strategin för skydd av skog framgår dock att särskilt lämpliga objekt, även ovanför den fjällnära gränsen, bör prioriteras för skydd. Exempelvis urskogsartade skogar med höga boniteter. Området i Änok är dock ett område med relativt låga boniteter.

Det fokus som myndigheterna lagt på att skydda områden nedanför gränsen för fjällnära skog har inneburit att många skogsägare, med en hög andel nyckelbiotoper på fastighetsnivå, hamnat i kläm ovanför gränsen. Generellt gäller detta även för markägare i västliga lägen nedanför den fjällnära gränsen. Även fast det i strategin framgår att brukningsenheter med mer än fem procents nyckelbiotopsareal bör prioriteras för skydd.

Kanske innebär kammarrättens dom en möjlighet att lösa upp knutarna och de inlåsningseffekter som många markägare sitter på i denna del av landet. Detta kan dock ge konsekvenser för skyddet i övriga Sverige, då stora delar av naturvårdsanslagen, på nytt riskerar att riktas till det fjällnära området. Tvärt emot beslutade strategier. Lösningen stavas kanske kometprogrammet?

Hur motiverar då kammarrätten att avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården?

Domen ger inte vägledning. Kammarrätten konstaterar att området ostridigt har höga naturvärden och avslår därför Skogsstyrelsens och markägarnas överklaganden.

Men vad innebär egentligen uttrycket, av väsentlig betydelse för naturvården? Är verkligen ett område som inte prioriteras i de nationella strategierna för formellt skydd av skog och som beslutats gemensamt av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, av väsentlig betydelse för naturvården?

Och vad innebär uttrycket oförenlig? Om vi teoretiskt tänker oss att en avverkning skulle ske i området. Vad skulle hända? Ja, dels skulle stora områden sparas i enlighet med Skogsstyrelsens riktlinjer i avverkningstillståndet. Hänsyn i form av kantzoner och hänsynskrävande biotoper skulle undantas och en mängd naturvärdesträd skulle sparas. Förmodligen skulle en avverkning innebära att den biologiska mångfalden ökar i landskapet där nästan all omkringliggande skog, inom flera mils radie redan är undantaget från skogsbruk.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade, i samband med att talerättsfrågan prövades, följande;

”besluten avser föryngringsavverkning, dvs. en åtgärd som ingår som ett normalt led i skogsbruk. Avverkningstillstånden avser begränsade ytor, särskilt vid en jämförelse med storleken på övriga omgivande skogsområden. Vidare undantas en mindre del av nyckelbiotopen från avverkning. Avverkningen sker dock i direkt anslutning till ett naturreservat och Natura-2000 område och torde få viss inverkan på hur det annars orörda landskapet uppfattas av allmänheten. Detta kan dock enligt högsta förvaltningsdomstolens mening inte medföra att den ifrågavarande avverkningen innebär en sådan betydande miljöpåverkan som avses i konventionen. Besluten omfattas således inte av artikel 9.2. (Århuskonventionen)

Istället var det med stöd av artikel 9.3 i Århuskonventionen som naturskyddsföreningen hade rätt att klaga på besluten. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det inte krävs att det föreligger någon lagstridighet, utan det räcker med ett påstående om förekomsten av en handling eller försummelse som strider mot nationell lagstiftning relaterad till miljön för att artikel 9.3 i konventionen ska gälla och därmed få saken prövad i domstol.

Kammarrätten kommenterar aldrig högsta förvaltningsdomstolens resonemang om att besluten inte har en betydande miljöpåverkan. Kan en åtgärd, som inte har en betydande miljöpåverkan, verkligen anses vara oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården? Så här skriver domstolen;

”Med beaktande av de höga naturvärden som ostridigt finns i områdena och länsstyrelsens yttrande finner kammarrätten att ett tillstånd till avverkning inom aktuella områden inte är förenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården. Överklagandena ska därför avslås”.

Varför beaktar kammarrätten enbart länsstyrelsens yttrande? Det är Skogsstyrelsen som beviljat tillstånd till avverkning. Myndigheten måste rimligen ha gjort en annan bedömning.

En intressant reflektion från förarbetet i Prop 1990/91:3 sid 43, är denna skrivning;

“Jag anser alltså att det är skogsvårdsstyrelsen som skall se till att erfordeliga naturvärdesinventeringar utförs. Det stämmer överens med principen om sektorsansvaret som jag berört i de allmänna utgångspunkterna. Jag delar alltså inte länsstyrelsens i Norrbotten och Naturskyddsföreningens uppfattning att inventeringarna skall ske i länsstyrelsens regi. Enligt min mening är det emellertid en självklarhet att skogsvårdsstyrelsen i varje enskilt fall skall behöva samråda med länsstyrelsen. Jag förutsätter att skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen kommer överens i vilken utsträckning samråd skall ske”

Samråd har utförts där länsstyrelsen ansett att området har höga naturvärden, samtidigt som de inte prioriterat området för skydd.

Hur som helst anser jag att naturvårdsarbetet i framtiden måste kunna skötas i dialog och samverkan mellan myndigheter, skogsägare och övriga intressenter och inte genom domstolsbeslut. Den fjällnära skogen är och har varit av stor betydelse för de som lever och verkar i detta område. Min övertygelse är att det, i de allra flesta fall, går att bedriva skogsbruk även i den fjällnära regionen.