Nyckelbiotoper är ett ämne som berör och engagerar. Nyckelbiotopsinventeringen i Sverige har pågått sedan början av 1990-talet och är en av de största naturvärdesinventeringar som genomförts i världen. Inventeringen är således något som vi ska vara stolta över och som har bidragit till stor naturvårdsnytta i våra skogar. Generellt undantar skogsägare med stolthet, nyckelbiotoper i sina frivilliga avsättningar.

Samtidigt är nyckelbiotoper ett begrepp som får många markägare att se rött. Detta när stora arealer nyckelbiotoper registreras på fastighetsnivå och samtidigt inte prioriteras för formellt skydd av myndigheterna. Jag har träffat många skogsägare som sett skogen som sin pensionsförsäkring, men där skogen senare har registrerats som en nyckelbiotop. Eftersom skogsföretagen, via certifieringssystemen, förbundit sig att inte ta emot virke från nyckelbiotoper kan detta innebära stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde skogsägaren.

Så här definierar Skogsstyrelsen en nyckelbiotop;

En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter“.

Det är Skogsstyrelsen som äger begreppet och som utifrån en samlad bedömning beslutar om ett område håller tillräckligt höga naturvärden, för att klassas som en nyckelbiotop.

Något som ofta upprör den enskilde, är att markägaren ofta har liten eller ingen möjlighet att påverka Skogsstyrelsens klassning och avgränsning. En avgränsning, som mer eller mindre, kan kategoriseras som en kvalificerad bedömningssport.

Från att ha varit ett inventeringsinstrument för att identifiera och prioritera naturvärden i mindre biotoper, har definition och tillämpning inneburit att det idag kan handla om mycket stora skogsområden. Begreppet nyckelbiotop har dessutom en juridisk betydelse. Skogsstyrelsen bedömer att skogsbruksåtgärder som berör nyckelbiotoper väsentligt kan påverka naturmiljön. Därför krävs det alltid anmälan om samråd enligt miljöbalken 12 kap. 6 § för att utföra åtgärder i en nyckelbiotop.

Det är lätt att glömma bort att många biotoper, inte minst i södra Sverige, kräver en aktiv skötsel för att inte naturvärden ska gå förlorade. Det är förstås olyckligt att det ibland avverkas nyckelbiotoper. Men det är även så att det identifieras och utvecklas nya nyckelbiotoper. I våra västra lägen nyregistreras stora arealer. För flera skogsbolag och allmänningar innebär detta att de tvingas omprioritera sina frivilliga avsättningar till nordvästra lägen.

Tillämpningen av nyckelbiotoper har förändrats över tid och nu är det dags igen. Som en konsekvens av Änok-domen kommer Skogsstyrelsen, med stöd av 18 § skogsvårdslagen, konsekvent att neka avverkningstillstånd för objekt som berör nyckelbiotoper ovanför den fjällnära gränsen. Detta budskap lämnade Skogsstyrelsen på en exkursion i Sorsele med regionala sektorsrådet i förra veckan, där jag deltog.

Jag uppfattar budskapet som en skarpare tillämpning, än det besked som Skogsstyrelsen signalerade i pressmeddelandet från den 13-maj. Där skrev myndigheten att; ” i de flesta fall ska avverkningstillstånd nekas”.

Skogsstyrelsen meddelade även att myndigheten kommer att avsätta 50 miljoner kronor per år för att lösa in objekt där avverkningstillstånd nekas. Skogsstyrelsen är öppen med att detta anslag, inte på långa vägar kommer att räcka till för att möta behovet. Med den nya hanteringen av nyckelbiotoper i fjällnära skog, så tror jag att Skogsstyrelsen skulle behöva ytterligare en nolla i anslaget.

Mot bakgrund av ovanstående är det förstås glädjande att Skogsstyrelsen avser lyfta problematiken och initiera en bred och öppen diskussion om hur nyckelbiotoper ska kunna hanteras i framtiden. Jag tror detta är helt nödvändigt och helt rätt väg att gå, för att nyckelbiotoper även i fortsättningen ska kunna vara det viktiga verktyg i naturvårdsarbetet som begreppet är avsett för.