De senaste veckorna har jag haft förmånen att prata skogspolitik med ett stort antal förtroendevalda skogsägare. Sju kvällar med dialogträffar från Överkalix i norr, till Örnsköldsvik i söder har bjudit på många inspirerande samtal och berättelser från verkligheten.

Jag slås av den stora kunskap, engagemang och den stolthet som finns bland skogsägarna. Inte minst över sina frivilliga avsättningar.

En fråga som väckt stort intresse och livliga diskussioner är det uppmärksammade fallet i Dalarna, där Skogsstyrelsen förbjudit en skogsägare att avverka ett 14 hektar stort område med stöd av artskyddsförordningen. Detta på grund av lavskrikor i skogen. Förbud enligt artskyddsförordningen innebär dessutom att markägaren inte har rätt till någon ersättning. Kommentarerna har varit många. Nedan följer några exempel.

”Varför ska skogsägaren som har gammal skog och naturvärden på sin fastighet bestraffas?”

”Jag har en jättefin skog som jag skulle vilja spara så att mina barn får se den. Men jag törs inte spara skogen längre. Jag måste nog avverka den nu, innan myndigheterna lägger beslag på den”

”Skogen som vi planterade är nu nyckelbiotop”

”Varför heter miljömålet levande skogar, när man bara vill ha döende skogar?”

Jag tycker det finns anledning att reflektera över ovanstående citat. Nu behövs eftertanke och en större tillit till skogsägarna. För visst bör skogsägare som tar stor naturvårdshänsyn premieras istället för att bestraffas?