Så är det dags för en ny sex års cykel i vattenförvaltningen. Landets fem Vattenmyndigheter har tagit fram förslag till förvaltningsplaner, miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram för perioden 2015-2021. Ett samråd pågår under perioden 1 november 2014 till den 30 april 2015. Jag uppmanar alla intresserade att delta på samrådsmöten och tycka till och lämna synpunkter på förslagen från vattenförvaltningen. Samrådsunderlag hittar du här.

Syftet med ”EU:s ramdirektiv för vatten”, allmänt kallat för Vattendirektivet, är att alla vatten i Europa ska uppnå god ekologisk och kemisk status. Vattendirektivet är idag införlivat i den nationella lagstiftningen. Sverige har, till skillnad mot andra länder, valt att införa juridiskt bindande miljökvalitetsnormer. Vattenförekomsterna klassas i fem olika statusklasser. Inga vatten får försämras och alla vattenförekomster som inte når upp till god status måste åtgärdas.

Vattenstatus

 

 

Hur ser då statusen ut för våra vatten? I Bottenvikens vattendistrikt bedöms drygt 40 procent av alla vattenförekomster inte ha god status. Statusklassningen visar att det är fler vattenförekomster som inte bedöms uppnå god status nu, än föregående förvaltningscykel. Detta beror, enligt förvaltningsplanen, på att bedömningarna nu baseras på ett bättre dataunderlag. Nya bedömningsgrunder för fysisk påverkan har använts och de biologiska parametrarna har utvecklats.

Det ligger i allas intresse att vi ska ha ett så friskt vatten som möjligt. Men det är också ett samhällsekonomiskt intresse att det är rätt åtgärder som utförs och att rätt insatser sätts in på rätt plats. Det rör sig om mycket stora kostnader och fel åtgärder kan få stora konsekvenser, både för samhället och för olika verksamhetsutövare. Därför är det mycket viktigt att engagera sig i vattenförvaltningen.

Skogsbrukets påverkan på vattenkvaliteten är generellt låg. Men skogen berör samtidigt stora areella områden. Att undvika slambildning i vattendragen är mycket angeläget. Därför är det viktigt att undvika körskador och spara ekologiskt funktionella kantzoner längs vattendragen. Fysisk påverkan som exempelvis vandringshinder, i form av felaktigt nedlagda vägtrummor, är också en bidragande orsak till att många vattendrag inte bedöms ha god status.

Skogens vatten är ett arv att förvalta. De vattenrelaterade frågorna är nog det område där skogsbrukets aktörer, med all rätt, har satsat störst resurser på utbildningar och förbättrade rutiner de senaste åren. Skogsägarföreningarnas studiekampanj, Skogens Vatten, som syftar till att roa, lära och stimulera skogsägare till god vattenhänsyn är ett bra exempel.

Den av branschen gemensamt framtagna policyn för att undvika allvarliga körskador har bland annat bidragit till utvecklade arbetssätt, där rätt risade basvägar och körstråk är viktiga delar. Spökstråk, markskonare och andra tekniska hjälpmedel är numera naturliga hjälpmedel i skogen för att undvika markskador.

Gemensamma målbilder för överfarter av vattendrag och utformningen av funktionella kantzoner har utvecklats inom dialogen om miljöhänsyn. Nya kartverktyg för planering som bygger på laserscanning och digitala höjdmodeller håller på att utvecklas och testas. Ja, det är ett omfattande arbete som sker i skogen för att minska påverkan på mark och vatten.

Jag är övertygad om att insatserna kommer att ge effekt. Trots alla insatser måste det finnas en förståelse i samhället för att det kan gå fel ibland. Ett varmare och mer nederbördsrikt klimat ställer ännu högre krav på planeringar och tekniska hjälpmedel. Men varför satsar samhället inte mer resurser på forskning och utveckling av skonsammare och effektivare maskiner? Vi behöver alla hjälpas åt att ställa krav och ge maskintillverkare förutsättningar att utveckla helt nya maskintyper.

När jag läser förslagen till åtgärdsprogram ställer jag mig frågande om vattenförvaltningen är tillräcklig effektiv? Hur görs avvägningar mot andra samhällsintressen? Kan vi utveckla vattenförvaltningen? I kapitlet Samhällsekonomisk konsekvensanalys står det så här under skogsbruket. ”Ekologiskt funktionella kantzoner kan även införas i skogsbruket”. Är verkligen de regionala vattenmyndigheterna rätt instans att föreslå åtgärder till en sektorsmyndighet som Skogsstyrelsen? till Jordbruksverket? Riksantikvarieämbetet? Eller andra myndigheter?

Jag har tittat närmare på åtgärdsförslagen som riktar sig till Skogsstyrelsen. Inte mindre än åtta åtgärdsförslag riktar sig direkt till Skogsstyrelsen. Åtgärdsförslagen är ofta indelade i flera underåtgärder. Därtill har åtgärdsförslag som berör skogen även riktats till Jordbruksverket, Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och Lantmäteriet.

Mitt blogginlägg är inte något remissvar, därför kommenterar jag inte åtgärdsförslagen här. Men min uppfattning är att antalet åtgärder är alldeles för många till antalet. Det är svårt att fokusera på så många olika typer av åtgärder samtidigt. Det är även viktigt att beakta pågående arbeten och insatser, innan nya kostsamma åtgärdsförslag initieras.

Åtgärdsprogrammen riktar sig till myndigheter och kommuner. Även om berörda myndigheter har varit delaktiga i framtagandet av åtgärdsprogrammen, så tror jag att programmen skulle bli ännu effektivare om åtgärdsförslagen arbetades fram i en närmare dialog med verksamhetsutövarna. Det skulle även frigöra tid för de hårt belastade Vattenmyndigheterna.

För utformning av skogliga åtgärder skulle Skogsstyrelsen kunna få i uppdrag att i samverkan med myndigheter, intresseorganisationer och verksamhetsutövare formulera förslag till prioriterade åtgärdsförslag. På så sätt skulle vi uppnå ett ännu större engagemang och driv för de viktiga vattenfrågorna. Det kanske kan vara något att fundera på inför nästa sex års cykel?