Länsstyrelserna har tagit fram en rapport som beskriver miljötillståndet i Sverige med hjälp av statistik från Riksskogsstaxeringen. Arbetet är en del av den regionala miljöövervakningen och finansieras av Naturvårdsverkets medel. Det är bra att data från Riksskogstaxeringen används, det är en guldgruva för att beskriva tillståndet i den svenska skogen.

Själv fastnade jag för beskrivningen av vad som anses vara ”Rekreationsvänlig skog”. Vad som är en rekreationsvänlig skog är förstås upptill betraktaren att avgöra. Den som gillar att plocka hjortron föredrar kanske myren och doften av skvattram. En förskoleklass har möjligen en skolskog att vistas i, medan älgjägaren kanske ser hela jaktområdet som rekreationsområde. Själv tar jag gärna fram kaffetermosen på en bergknalle med fin utsikt eller på ett hallonhygge.

I rapporten har man definierat rekreationsvänlig skog utifrån om skogens sammansättning och struktur är lättsam att vistas i. Kraven för att kvala in som en rekreationsvänlig skog är att skogen inte ska vara ung, särskilt tät och att någon avverkning inte ska ha skett inom fem år. Är det inte en väldigt snäv beskrivning av vad som kan anses vara en rekreationsvänlig skog? Föga förvånande är trenden också negativ. Sedan mitten av 1980-talet bedöms arealen ”rekreationsvänlig” skog minskat med drygt 600 000 hektar.

Den svenska skogen är fantastisk. Med allemansrätten som grund, är skogen tillgänglig för alla besökare alla dagar på året. En förutsättning är förstås att inte skräpa ned eller orsaka skador på skogen. Men min bergsknalle, hjortronmyren eller hallonhygget räknas nog inte med i statistiken för vad som anses vara en rekreationsvänlig skog.