Jag anser att den svenska naturvårdspolitiken har hamnat i otakt. Förlorare är privata skogsägare, samhället och den biologiska mångfalden. I ett tidigare blogginlägg välkomnade jag regeringens besked om ökade ekonomiska resurser i naturvårdsarbetet. Orsaken är att många skogsägare idag får vänta orimligt länge på ersättning i samband med skydd av skog. Riksdagens beslut om ett nytt etappmål och det stora behovet av naturvårdande skötsel i redan skyddade områden, bidrar också till ett behov av ökade anslag till naturvårdsarbetet.

Förmodligen är ökade insatser för naturvårdande skötsel, den absolut viktigaste åtgärden för att på sikt nå miljömålet levande skogar. Här krävs resurser för att sköta de områden som redan har ett skydd, innan man i stor skala skyddar nya områden. Det kostar nämligen mycket pengar att skydda och sköta naturvårdsskogar. Men utan problemanalys beslutade riksdagen om ett nytt etappmål, där ytterligare 150 000 hektar mark ska undantas från brukande genom formellt skydd till 2020.

När regeringens budget nyligen röstades ned till förmån för alliansens, försvann över en miljard i naturvårdssatsningar för värdefull natur. Faktum är att alliansen minskar anlagen till naturvården jämfört med 2014, trots att man nyligen beslutat att mera arealer ska skyddas. Är det inte oansvarigt att först besluta om ytterligare arealer för naturvård och därefter minska de ekonomiska anslagen? Tyvärr är det de privata skogsägarna som hamnar i kläm när politikerna inte står upp för sina politiska beslut.

Men det behövs även en större empati och förståelse för skogsägarens kunskap och egna funderingar i naturvårdsarbetet. Ett besked från myndigheterna om att du hastigt måste avhända dig din egen mark, som du vet att tidigare generationer brukat med stor omsorg, kan innebära en stor påfrestning. Det är ett besked som kan riva upp sår för resten av livet. Läs blogginlägget ”Jag vill inte bli våldtagen mot ersättning”. Men hur kommer det sig att politiker, så lättvindigt och med bristfälliga analyser, kan föreslå stora markavsättningar eller förändringar av en lagstiftning. Samtidigt som man bortser från det mest elementära. Nämligen samförståndslösningar och respekt för den enskilda individen? Hur länge ska en reservatsprocess få pågå egentligen?

En bidragande orsak tror jag är den otydlighet som miljömålet levande skogar följs upp på. Förra regeringen beslutade i april 2012 om reviderade preciseringar för Levande skogar. Det är mot dessa preciseringar som utvärderingen görs för att följa upp måluppfyllelsen. Jag anser att preciseringarna är för många och för dåligt underbyggda. De saknar skärpa, konsekvens och struktur. Detta i sin tur gör det omöjligt för politiker att göra en korrekt bedömning och nödvändiga politiska avvägningar.

Det är dessutom ett stort demokratiproblem att många kriterier för bedömningar har tagits fram utan någon som helst insyn. Ett annat exempel är den årliga uppföljningen av levande skogar på regional nivå som nyligen har presenterats. Hur ska myndigheterna kunna göra korrekta bedömningar när de inte bjuder in till dialog om vilka insatser som faktiskt genomförs ute bland verksamhetsutövarna?

Resultatet blir en naturvårdspolitik som går i otakt med behoven, där politiker förleds tro att vi hela tiden måste undanta ännu större arealer från brukande. Men även om vi skulle satsa hela statsbudgeten, flera år i rad, så kommer vi inte att klara målet om levande skogar till 2020 på det sätt som kriterierna är uppställda idag. Vi bör istället fokusera på hur vi använder den förnybara skogen som bas i omställningen till en bioekonomi. För vi måste vara rädda om vår mark och använda den effektivt och hållbart, det uppfinns nämligen ingen ny.