Senast 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt.
Ovanstående är regeringens formulering av etappmålet om betydelsen av den biologiska mångfalden och värdet av ekosystemtjänster, som beslutades 2012.
Ekosystemtjänster är alla de nyttigheter och tjänster som naturen bidrar med till samhället och kan definieras som ekosystemens direkta eller indirekta bidrag till människors välbefinnande. Normalt klassificerar man ekosystemtjänster i fyra kategorier. Försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster.
Några exempel på ekosystemtjänster i skogen är produktion av råvaror, till exempel timmer och massaved. Livsmedel i form av bär, svamp och kött från vilt. Att förhindra erosion, pollinering, klimatreglering, skydd mot översvämning och naturupplevelser är andra exempel på ekosystemtjänster. Ja, listan på ekosystemtjänster i skogen kan nästan göras hur lång som helst.
En av vår tids största utmaningar är att komma till rätta med den globala uppvärmningen. För att klara detta behöver samhället fasa ut fossila råvaror och ersätta dem med förnybara alternativ. Den växande skogen har en fantastisk förmåga att fånga och lagra koldioxid. Genom att bruka skogen aktivt och hållbart kan vi ersätta fossila råvaror med biobaserade produkter. På så sätt erhåller vi störst klimatnytta för samhället. Jag hoppas verkligen att miljömålsberedningen har förstått skogens potential, när de nu presenterar sitt förslag till en strategi med styrmedel för en samlad långsiktig klimatpolitik.
Ekosystemtjänster handlar om att sätta människan i centrum för deras välbefinnande och är en bas för vår välfärd. Om värdet av eksystemtjänster på allvar ska integreras i samhället behöver myndigheterna bli bättre på att anlägga ett underifrånperspektiv och involvera markägarna tydligare i sitt beslutsfattande.
28 juli, 2016 kl. 7:46
Äganderätten måste även gälla för skogsägare
http://vlt.se/asikt/debatt/1.4107831-ag … skogsagare
I VLT (25/7) har Sverre Royen Linton en intressant debattartikel om den privata äganderätten, framför allt mot bakgrund av ett utspel av förre ordföranden i översynen av skogsvårdslagen. Hon tycker att privata inte borde få äga skog och ennes uppfattning påhejades livligt från miljö-organisationer och även Miljöpartiets talesman i miljöfrågor.
Visserligen bytte landsbygdsministern ut henne, men det inträffade visar att det finns ett hot mot privat ägande i Sverige. Jag delar Royen Lintons uppfattning att det behövs ett uppvaknande för försvaret av det privata skogsägandet. Jag saknar engagemanget från skogsägarrörelsen.
Skogen har i långa tider varit Sveriges viktigaste exportnäring och har stor betydelse vid övergången från ett fossilt till ett biobaserat samhälle.
Intresset har också ökat för skogens miljövärden och i nuvarande skogsvårdslag jämställs produktions- och miljömål. Nu diskuteras behovet av en ny skogsvårdslag. Debatten förs konstigt nog mest på tidningarnas kultursidor och där får man intrycket att debattörerna närmast betraktar skogen som allmän egendom, där någon annan skall bestämma hur den enskilde skogsägaren skall bruka sin skog.
Äganderätten är skyddad i svensk grundlag och skogsägarna har att rätta sig efter gällande skogsvårdslag och föreskrifter. Undersökningar visar att de allra flesta skogsägare klart uppfyller lagens krav både i fråga om skötselåtgärder och i miljöhänseende.
Uppfattningen om hur skog ska skötas har ändrats många gånger under årens lopp. Det är olyckligt då skogen är en näring där det behövs långsiktigt tänkande. På 50-talet gällde hormoslyrbesprutning, björken skulle utrotas.
På 60-talet föreslogs utdikning av alla gamla slåtterängar och mossar, som ej självföryngrats och 1983 föreslog en statlig utredning tvångsavverkning av gammal skog. Ett markant skogsägaruppror stoppade förslaget.
Då det i nuvarande skogsvårdslag medges en viss frihet att sköta sin skog, har vi fått det mosaiklandskap som alla säger sig slå vakt om. Olika skogsägare har med olika metoder brukat sin skog och genom att man, inom lagens ram, vidtagit olika åtgärder har vi fått variationer i landskapet.
Nu diskuteras behovet av mera detaljstyrning. Det enda det skulle åstadkomma vore en likriktning som ingen – varken samhälle, skogsägare eller fritidsfolk – vore betjänta av.
Skogen är inget museum utan den är till för att brukas och detta blir ännu viktigare om vi skall klara energiomställningen.
Vad som behövs är inte mera detaljregler och pekpinnar. Skogsstyrelsen borde satsa mera på rådgivning och diskutera olika brukningsalternativ.
Det finns en osäkerhet hos många skogsägare om vad man får eller inte får göra i skogen och detta lägger en hämsko på en positiv utveckling i en framtidsnäring. Satsa resurser på detta i stället för att byråkratiskt uppfostra skogsägarna.