En fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen har precis varit ute på remiss. För miljömålet levande skogar har skogsägarföreningarna och LRF Skogsägarna lämnat ett gemensamt yttrande. Remissyttrandet kan läsas här.

Ett av de viktigaste förslagen i remissen levande skogar är att Skogsstyrelsen föreslår att miljömålssystemet bör utvecklas för att bli mer motivationsskapande. Jag välkomnar verkligen förslaget. Om myndigheterna och skogssektorn i dialog och samverkan kan utforma ändamålsenliga och uppföljningsbara indikatorer finns goda möjligheter att växla upp miljöarbetet i skogen ännu mer.

Idag är miljömålssystemet allt annat än motivationsskapande. Jag tror det finns en samsyn om att miljömålet inte går att nå oavsett vilka styrmedel eller insatser som görs i skogen. Dessutom verkar det närmast finnas ett självändamål hos myndigheterna att vrida allt som går till något negativt istället för att lyfta goda exempel och positiva trender. Nedan följer några exempel;

Skogsstyrelsen anser inte att det går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Detta trots att riksskogstaxeringen visar att de viktigaste miljöindikatorerna i skogen; arealen gammal skog, andelen död ved och arealen äldre lövrik skog visar på mycket positiva trender och med tiden kommer att utveckla ännu högre värden.

Detta ställer frågan vilken tidsperiod man avser? Vad är det egentligen man följer upp? Rimligen bör det väl vara hur miljötillståndet utvecklas med nuvarande styrmedel och skogspolitik, dvs sedan början av 1990-talet? Men i den fördjupade utvärderingen väljer man att titta tillbaka till 1920-talet och menar att arealen gammal skog motsvarar 2/3 av vad den var på 1920-talet. Alla som kan sin skogshistoria vet hur trasiga och sönderhuggna många av dessa skogar var. Dessutom ställdes tidigare krav på att restskogarna skulle avverkas och återbeskogas. Seden början av 1990-talet är trenden för arealen gammal skog mycket stark.

I rapporten konstateras att drygt 50 procent av de rödlistade skogslevande arterna i Sverige är beroende av död ved. Samtidigt konstaterar man att den totala mängden död ved i skogen har ökat från 38 miljoner kubikmeter på 1920-talet till över 90 miljoner kubikmeter till 2010 utanför reservaten. Man konstaterar att den största ökningen har skett sedan 1990-talet.

Vidare konstateras att arealen ädellövskog utanför reservaten har ökat från ca 150 000 ha i mitten på 1980-talet till nu över 200 000 ha. Antalet träd av ädellöv med en brösthöjdsdiameter över 50 cm utanför reservaten har nära fyrdubblats i den nemorala och boreonemorala zonen sedan 1970-talet.

Utvecklingen av skogsbrukets frivilliga avsättningar hanteras också styvmoderligt i utvärderingen. Men trots dessa positiva trender anser sig Skogsstyrelsen inte kunna se att miljötillståndet utvecklas i en positiv riktning.

För flera av miljömålen hänvisas till Sveriges redovisning av gynnsam bevarandestatus för naturtyper i enlighet med EU:s art och habitatdirektiv. Min uppfattning är att myndigheterna lägger allt för stor vikt på artdatabankens arealbehov av naturtyper. Jag saknar en hänvisning till det vetenskapliga underlag som styrker att dessa enorma arealer måste undantas från brukande, för att på mycket lång sikt kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. Och var belyser man konsekvenserna av ett sådant agerande? För generationsmålet? För jobb och sysselsättning? För Sveriges välstånd? För möjligheterna att bo och leva på landsbygden?

Även för många av de övriga miljömålen beskrivs skogen på ett mycket märkligt sätt. Jag anser att det är ett demokratiproblem när utvärderingarna av övriga miljömål inte skickas ut på remiss till skogliga aktörer, trots att flera av miljömålen i högsta grad berör skogen och dess intressenter. Dessa remisser skickas enbart ut till organisationer som finns med i den s.k. samverkansgruppen för miljömålsuppföljning.

För miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö bedöms exempelvis skogsbruk vara ett hinder för att nå målet. En alternativ beskrivning kunde vara att lyfta fram hur stor andel av den fjällnära skogen som faktiskt är formellt skyddat eller av andra skäl inte brukas. Istället skriver man att viss avverkning har skett under de senaste 13 åren i mycket fjällnära skog.

I miljökvalitetsmålet, Ett rikt djur och växtliv, ifrågasätter Naturvårdsverket certifieringens miljönytta och betydelse på ett mycket märkligt sätt. En mer objektiv bedömning kunde vara att lyfta fram att skogsbruket avsatt drygt 1,2 miljoner hektar skogsmark på frivillig väg via certifieringen. Listan med tveksamma ställningstaganden från myndigheterna skulle kunna göras väldigt lång.

Jag vill betona att det absolut finns ett behov av ytterligare insatser i skogen och det pågår också väldigt många positiva insatser. Men den fördjupade utvärderingen leder fel och riskerar att slå undan det stora engagemang som finns för miljösystemet.

Jag skulle gärna se att SLU fick i uppdrag att göra en mer objektiv beskrivning av miljötillståndets utveckling i skogen. Ett viktigt steg är även att, precis som Skogsstyrelsen föreslår, göra miljömålssystemet mer motivationsskapande. För detta krävs en utvecklad dialog och samverkan.